Från fronten i väster september-november 1914

press vid upprepade tillfällen beskyllt de tyska soldaterna för omänsklig grymhet. Dylika historier sakna all grund och äro i och för sig högst osannolika, ty det ligger icke och har aldrig legat i germanens lynne att vara grym mot besegrade, försvarslösa fiender. I detta hänseende hava de latinska och slaviska folken mycket att lära av germanerna. Den vandalism, som gick över en del av Löwen, framtvingades av invånarna själva. Den vrede de tyska soldaterna känna över den civila befolkningens försåtliga uppträdande, är berättigad. Franktirörernas lömska skott från buskar och fönster, från skumrask och bakhåll måste till sist medföra repressalier, ty soldaten resonerar som så: kriget skall föras mellan soldater; och när den ena parten blivit besegrad och segraren tågar in i den tagna staden, då skola de civila icke skjuta från fönstren på de intågande trupperna. Och kan ofoget icke stävjas på annat sätt, så blir staden bestraffad. Så var förhållandet i Löwen, som är en obefästad stad, och där icke en fönsterruta skulle ha förstörts, om icke franktirörerna framkallat beskjutningen. Det gick så långt att de tyska soldater, som sökte att släcka de brinnande husen närmast rådhuset, för att rädda denna dyrbara byggnad, under sitt arbete nedskötos av franktirörer. Den tyska krigföringen är sträng, men icke grym.

Det hände under krigets första skede att man, då trupperna ryckt in i en stad och raserat eller bränt de hus från vilka civila personer sköto, efter intåget fick se enstaka hus stå orörda kvar mitt i förödelsen. På portarna till dessa kvarstående hus kunde man då i soldathandskrift och med krita skrivet