Sida 15
F. B. Meyer.
VĂ„r Gud, som Ă€r kĂ€rleken, och kĂ€rleken i dess renaste vĂ€sende, har gifvit oss mycket och lofvat oss mer; hans bĂ€sta och största gĂ„fva Ă€r dock han sjĂ€lf, hans egen dyrbara, vĂ€lsignade nĂ€rvaro, den Ă€r vĂ„r lön, vĂ„r stora lön, vĂ„r öfvermĂ„ttan stora lön. -- Har du ingenting? Ăr ditt lif tomt? Hafva dina nĂ€rmaste och vĂ€nner öfvergifvit dig? StĂ„r du ensam och glömd af alla dem, som följt dig och stĂ„tt dig nĂ€ra under dina yngre Ă„r? Om sĂ„ Ă€r, svara dĂ„ pĂ„ Ă€nnu en frĂ„ga: har du Gud? Ty om du har Gud, har du all kĂ€rlek och allt lif, all ljufhet och ömhet, allt som kan tillfredsstĂ€lla hjĂ€rtat och uppfylla sjĂ€len med fröjd. Allt hvad som Ă€r ljufligt finnes uti honom, liksom alla fĂ€rger Ă€ro sammanfattade uti solstrĂ„len och endast vĂ€nta pĂ„ att fĂ„ uppenbara sig. Att Ă€ga Gud Ă€r att Ă€ga allt, midt under det man Ă€r i saknad af allt. Att vara skild frĂ„n Gud Ă€r att vara utblottad pĂ„ allt, midt under det man Ă€r i besittning af allt.
F. B. Meyer.
*
Julen i kojan.
Snön yrde och det var ganska kallt.
Mor Lisa satt framför spiseln i sin lÄga koja och njöt af den sparsamma vÀrmen frÄn nÄgra furutrÀd, som brunno i fyren.
I det lilla rummet fanns ej mycket, som tydde pÄ, att just nÄgon afundsvÀrd lott af detta jordiska goda tillfallit mor Lisa; men rikedom och sann, verklig lycka bo ju sÄ sÀllan under samma tak, att man svÄrligen ÀndÄ skulle kunna misstÀnka att det drag af inre frid och lycka, som sÄ tydligt Äterspeglade sig i hennes anletsdrag, icke vore öfverensstÀmmande med verkliga förhÄllandet.
PÄ bordet lÄg en uppslagen bibel, ur hvilken hon i flydda dagar hade hÀmtat styrka och tröst under pröfningar och sorger; och, stödd pÄ ordets staf, hade hon gÄtt framÄt pÄ den smala stigen intill nu, alltjÀmt »genom strid till frid».
Det Àr julafton, och hon har nyss i den heliga boken lÀst juldagsevangeliet. à ter hade hon begrundat berÀttelsen om den nyfödde judakonungen, som kom till en fallen vÀrlds frÀlsning.
Hon stapplar -- ty med sextiotre Är pÄ nacken gÄr hon ej sÄ ledigt som förr -- nu bort till sÀngen, som stÄr vid ena lÄngvÀggen i stugan. DÀr hÀnger ett fotografi, insatt i en tarflig ram. Hon flyttar och jÀmkar pÄ glasögonen, och betraktar dÀrefter med mÀrkbar rörelse portrÀttet.
Det Àr portrÀttet af »hennes ende gosse» Per, som för cirka tio Är sedan, och ett Är efter hennes »gubbes» död, tog till sjös och sedan endast tvenne gÄnger lÄtit höra af sig, den ena gÄngen frÄn Hamburg, den andra frÄn Liverpool. Men dÀrefter anlÀnde post efter post, utan att medföra nÄgot bref frÄn honom, -- veckor, mÄnader, Är förgingo och inga underrÀttelser anlÀnde. Det var sÄledes icke svÄrt att förstÄ huru allt hÀngde ihop, och hvarför aldrig nÄgra underrÀttelser inlupo frÄn honom, han fanns ej mer i lifvet -- men dÀruppe skulle mor Lisa fÄ Äterse honom, tilllika med sin i tron pÄ Jesus hÀnsofne make. Ty fastÀn Per, dÄ han lÀmnade hemmet som en tjugutvÄÄrig yngling, ej var funnen af Herren, hade dock Herren sedan fÄtt hans hjÀrta, hon visste det, emedan hon dag som natt ofta anropat Gud dÀrom, och »Gud hörer dÄ vi Äkalla honom». Vanns icke Àfven Augustinus för himmelen genom sin moders böner?
Det Àr nu tionde julaftonen, som hon stÄtt ensam, försÀnkt i tankar framför detta portrÀtt, och alltid hade hon slutligen, nÀr tankarne lÀnge gÄtt fram och tillbaka bland det förflutna, med alla dess minnen, ofrivilligt hviskat halfhögt för sig sjÀlf:
»Om jag bara visste huru och hvar min Per omkommit i hafvet eller af hvilken sjukdom han kanhÀnda bortryckts, och huru han dÄ hade det.»
Tyst! NÄgon nalkas kojan. Nu höres steg i förstugan. I ett nu öppnas dörren, och in trÀder en lÄng, stÄtlig man. Det Àr
