Sida 6
(Rom. 3: 12-17). Men se, med Jesu födelse har Ă„ter en fridsvind börjat blĂ„sa öfver jorden! Sedan den börjat blĂ„sa skall den aldrig mer upphöra att göra det, till dess den frĂ„n jorden uttrĂ€ngt alla hatets och stridens stormbyar. I det tysta gĂ„r denna Jesu Kristi fridsluft fram öfver vĂ„r jord, Ă€nda till dess den sopat bort alla syndens pestsmittor. HĂ€rligt mĂ„nde det blifva pĂ„ jorden dĂ„ profetian i Ă€nglasĂ„ngen: »Frid pĂ„ jorden», kommer att uppfyllas. Profeterna hafva fjĂ€rran ifrĂ„n skĂ„dat denna tid, och huru ljuf och mĂ„lerisk Ă€r icke deras skildring dĂ€raf! »Han (Jesus) skall döma de arma med rĂ€ttvisa och med rĂ€tt skipa lag Ă„t de lidande pĂ„ jorden, och han skall slĂ„ jorden med sin muns gissel och drĂ€pa de ogudaktiga med sina lĂ€ppars anda. Och rĂ€ttvisa skall vara hans lĂ€nders bĂ€lte och trofasthet bĂ€ltet om hans höfter. Och varg skall bo tillsamman med lamm och leopard ligga ibland kid och kalf och ungt lejon och gödboskap om hvarandra, och en liten pilt skall leda dem. Och ko och björn skola tillsamman gĂ„ i bete och deras ungar ligga tillhopa och lejonet skall Ă€ta strĂ„ sĂ„som oxen. Och ett spenabarn skall leka vid en huggorms hĂ„l, ett afvĂ€ndt barn skall utstrĂ€cka sin hand till basiliskens kula. Man skall intet ondt och fördĂ€rfligt göra pĂ„ hela mitt heliga berg, ty landet skall vara fullt af Herrens kunskap, likasom vattnet tĂ€cker hafvet» (Es. 11: 4-9). Det i Betlehem födda Jesusbarnet skall bringa allt detta i stĂ„nd pĂ„ jorden. NĂ€r Gud öfver jorden verkstĂ€llt sina vredes domar och Guds lamm vunnit sina segrar, dĂ„ skall det tusenĂ„riga riket med sin frid ingĂ„ öfver jorden. DĂ„ skola alla frĂ€lsta i himmelen höja jublande stĂ€mmor till Guds lof, dĂ„ skola jordens lyckliga innevĂ„nare med dem höja sina röster, och dĂ„ skola trĂ€den klappa i hĂ€nderna och hela skapelsen fulltonigt instĂ€mma, alla sjungande Ă€nglasĂ„ngen: »Ăra vare Gud i höjden och frid pĂ„ jorden!» Vill du, min broder, bidraga att pĂ„skynda ankomsten af denna tid, lef dĂ„ helt för Jesus och sök att sĂ„ rĂ€ttfĂ€rdighetens och fridens sade genom dina ord och ditt lif.
Slutligen hade mÀnniskorna genom syndafallet förlorat Guds vÀlbehag. Jesus Àr kommen för att Ätergifva dem Àfven detta.
Guds vĂ€lbehag kan aldrig hvila öfver det orena och orĂ€ttfĂ€rdiga. Att Kristus skall Ă„tergifva oss Guds vĂ€lbehag, vill dĂ€rföre sĂ€ga, att han skall Ă„ter upprĂ€tta oss ur synden och Ă„ter stĂ€lla oss rĂ€ttfĂ€rdiga, heliga och tĂ€cka. Han börjar med vĂ„r inre mĂ€nniska. Genom tron pĂ„ Jesus födas vi pĂ„ nytt. Denna nyfödda mĂ€nniska Ă€r Ă€ndelig, d. v. s. hon liknar honom, som framfödt henne. Mot denna heliga, andeliga nya mĂ€nniska stĂ„r i stĂ€ndig och oförsonlig strid den gamla naturen, född efter köttet, hvilken Ă€nnu bor i vĂ„r kropp. Med Jesus skall anden segra, och till slut skall Herren stĂ€lla oss inför Guds ögon hela och felfria, utan flĂ€ck och skrynka. Medlet Ă€r Jesu blod. »Saliga Ă€ro de som tvĂ„ sina klĂ€der, att de mĂ„ fĂ„ tilltrĂ€de till lifvets trĂ€d och genom portarna ingĂ„ i staden.» Alla flĂ€ckar, synder och fel kan blodet aftvĂ„. NĂ€r vi sĂ„ stĂ€llas rentvagna inför Guds tron till en beundrande Ă„skĂ„dning för alla Guds Ă€nglar, dĂ„ skall Guds öga Ă„ter med vĂ€lbehag hvila pĂ„ sonens brud, som han med sitt blod köpt sig frĂ„n jorden, och hela Ă€nglasĂ„ngen: »Ăra vare Gud i höjden, frid pĂ„ jorden, och till mĂ€nniskorna ett godt behag!» gĂ„ i sin saliga uppfyllelse.
Gifve Gud att detta verk, Kristi stora frÀlsareverk, med stora steg mÄtte nÀrma sig sin fullÀndning!
Amen.
VĂ„rt kongungapar.
NÀr Israels barn ej lÀngre ville lÄta sig regeras af Herren genom domare, utan af Samuel begÀrde en konung, »sÄsom alla folk hafva det», gaf Gud dem en sÄdan, och sÄ lÀnge denne vandrade pÄ hans budords stigar och de följde honom efter, gick det dem vÀl och deras grÀnser blefvo vidgade sÄ inÄt som utÄt. Utan tvifvel Àr ock det monarkiska styrelsesÀttet öfver folken det af Herren sjÀlf instiftade att gÀlla provisoriskt i denna syndens och ofullkomlighetens tidsÄlder och i sin fullÀndning nÀr han Äter fattar hÀrskarespiran för att omedelbart regera öfver jordens nationer. En furste med auktoritet och makt mÄste mÀnniskorna hafva att subordinera under och se upp till, det mÄ nu vara Herren sjÀlf sÄsom den högste och evige regenten eller i hans stÀlle nÄgon mÀnniska, som han satt dÀrtill. NÀr sÄg man vÀl ett land, som pÄ lÀngden lÀt sig styras af annan myndighet Àn den furstliga, och dÀr det för en tidsperiod eller flera hÀnder, rÄder alltid oro, förvirring och osÀkerhet.
Med visshet ha ock vÄrt lands innebyggare sin af gammalt nedÀrfda, djupt rotade kÀrlek till konung och konungahus och sin i stort sedt orubbliga laglydnad under dessa nÀst Guds nÄd att tacka för det lugn och de i flera afseenden gynnsamma förhÄllanden, hvarunder de i jÀmförelse med andra nationer sedan lÀnge lefva. Och detta tillstÄnd blir sÄ mycket lyckligare dÄ pÄ tronen sitter en furste med sÄ upphöjda tÀnkesÀtt och af Gud begÄfvad med en sÄdan vishet och förstÄnd som vÄr nuvarande konung, Oscar II, och dÀrjÀmte vid hans sida en sÄ Àdel och god furstinna som hans gemÄl, drottning Sofia. VÀlsignelserna af dessa vÄrt konungapars framstÄende egenskaper sprida sig sÀkerligen vida lÀngre och Àro mera djupt ingripande bland vÄrt folk Àn vi ana, för att nu ej tala om att de strÀcka sig lÄngt utom vÄra grÀnser. Huru ofta har ej t. ex. som ett uttryck hÀraf konung Oscar i stÀllet för svÀrdet tagits till skiljedomare mellan andra nationer vid afgörande af deras tvister, och hvem kÀnner de rÄdslag, som gifvas bakom kulisserna mellan folkens regenter och deras nÀrmaste, eller den betydelse de ha för den nationella utvecklingen i de olika lÀnderna!
Och gÄ vi till vÄrt lands inre förhÄllanden, huru kunna vi ej vid nÀrmare eftertanke skönja inflytelserna frÄn tronen inom den öfriga kungliga familjen, bland regeringens medlemmar, i regeringshandlingarna och ut i de minsta detaljer af det folkliga lifvet. En annan konung med andra tÀnkesÀtt och en mindre gudfruktig drottning och vi skulle förvisso i flera afseenden ha det annorlunda stÀlldt Àn vi nu ha det.
Men det Àr sÀrskildt i ett hÀnseende som Oscar II:s och hans osynliga hands i regeringsÀrenden goda genier i dessa dagar visa sig: det Àr i förhÄllandet till brödrafolket, Norge. FrÄn olika hÄll har konungen fÄtt uppbÀra mycket klander för sin hÄllning i unionsfrÄgan, och i enskilda fall ha kanske mÄnga ur skilda synpunkter haft anledning att undra öfver densamma. Men man mÄ hÀrvid betÀnka, huru ytterst kinkig hans majestÀts uppgift i detta
