Julfrid: 1899

Palestinabilder.

Många af Julfrids läsare hafva utan tvifvel hört talas om Syriska barnhemmet vid Jerusalem och dess gagnande verksamhet, hvilken vunnit erkännande inom alla evangeliska missionskretsar. Att detta erkännande är berättigadt kan man finna däraf, att lektor P. Waldenström, som under sin Palestinaresa blef i tillfälle att taga kännedom om förhållandena på platsen, i bref till Jönköpings missionsförenings ordförande säger på tal härom: »Mitt omdöme är, att det är en af de bästa kristliga anstalter där finnes, väl värdt allt det understöd det kan få.» Hemmets många svenska vänner skola säkerligen ock med nöje taga i betraktande å andra sidan stående vy därifrån, beledsagad af några kortfattade upplysningar.

Det är 44 år sedan den nu åttioårige missionsdirektören Ludvig Schneller, tysk till börden, hans maka och några medhjälpare afseglade till det heliga landet, fulla af evangeliskt nit. Seglatsen tog den tiden sex veckor och var både svår och farlig. Huru annorlunda då emot nu!

De första åren voro fulla af pröfningar, och mer än en gång frestades missionärerna att uppgifva arbetet såsom hopplöst. S. köpte ett stycke jord utanför Jerusalems stadsmur, men då han skulle börja bygga möttes han med hån och motstånd till och med af kristna på platsen. Det ansågs rent af vettlöst att under den tidens osäkra förhållanden slå sig ned på Palestinas landsbygd. Det var ock ett lif fullt af faror den lilla tyska kolonien och dess skyddslingar många år förde. En gång frånröfvades S. på hemvägen allt hvad han hade, till och med kläderna, och en annan gång plundrade röfvare hemmet på nästan allt af värde. Till slut gick det så långt att missionärerna måste med vapen försvara sitt lif.

S. beredde sig nu med blödande hjärta på att lämna sin älsklingsplan, men just då grep Herren in och undanröjde de värsta svårigheterna. Påverkad af de kristna regeringarne, hvilka ej längre kunde se sina i Palestina boende undersåter rättslöst prisgifna åt röfvare och mördare, nödgades sultanen låta vidtaga några svaga anstalter till ordningens upprätthållande. En del bevakningstorn anlades, och ett af dem blef förlagdt alldeles intill Schnellerska anstalten, hvarefter arbetet där kunde pågå i någorlunda trygghet.

Småningom utvecklade det sig till ett omfång, som stiftaren knappt vågat gifva det i sina drömmar. I stället för de gamla klippgrottorna och löfhyddorna, som härbergerade hemmets första skyddslingar, bo dessa nu i ett storartadt byggnadskomplex, inrymmande ej blott bostäder och samlingssalar utan ock en högre skola för begåfvade ynglingar samt åtta olika verkstäder, där eleverna få lära sig hvarjehanda handtverk. Och sedan 1871 har anstalten ute på Saronsslätten en blomstrande åkerbrukskoloni. Denna anstalt är nämligen icke ett barnhem i den hos oss vanliga stilen. Såsom ett sant »Waisenhaus» (hem för föräldralösa) upptager detta hem icke blott barn utan äfven skyddslösa ynglingar. Då eleverna vid 18 års ålder sändas ut från hemmet efter att hafva fått en grundlig undervisning och i många fall helt hafva vunnits för Kristus, spridas de rundt omkring i Syrien eller annorstädes, och häraf inses lätt hvilken oberäknelig välsignelse anstalten kan vara till.

De senaste åren har den fått en ny, välsignad uppgift, i det att 57 armeniska barn, hvars föräldrar omkommit under de senare vårens blodbad, kunnat upptagas där.

Frälsarekyrkan i Jerusalem.

Ännu flere skulle mottagits, om icke de turkiska myndigheterna hindrat deras ditförande.

Bland muhammedanerna utöfvas icke direkt någon verksamhet från hemmet. Detta är strängeligen förbjudet af regeringen, som i detta fall är ytterst vaksam. Egentligen är det s. k. kristnas barn, som komma i åtnjutande af vård. Och de behöfva det i hög grad, ty den religiositet, som utmärker de flesta af landets s. k. kristna bekännare, har icke mycket gemensamt med Jesu lära.

För närvarande har hemmet cirka 250 elever. Med lärarefamiljen utgör detta en stor familj. Också går dess årliga underhåll till omkring 50,000 kronor. Många gånger hafva de kära missionärerna sett det mörkt för framtiden. »Hvar skaffa bröd åt alla dessa?» få de icke sällan med oro fråga. Tyskland har naturligt nog hittills lämnat de största