Julfrid: 1899

Den trasiga sedelns historia.

Af banktjänsteman O. Bång.

En dag var jag tillförordnad kassör uti banken. Det inkom mycket småsedlar. En del af dessa voro ganska medfarna och sågo rätt skrynkliga ut. Somliga af dem hade utstått en bitter strid i lifvet, voro sönderrifna och hopfästa med knappnålar. Det syntes på dem att deras tillvaro icke hade varit så särdeles angenäm. Sårade, nötta, skrynkliga och fläckiga inkommo de till banken igen. Nu var dock deras kamp utkämpad. Kassören lade dem undan i en särskild låda och där skulle de nu få hvila ut efter sin rundresa, sedan de tjänat mänskligheten med den gåfva och det pund hvar och en af dem hade fått. -- Jag hörde i andanom huru dessa småsedlar resonerade. Ingen utaf dem var numera öfvermodig eller stolt, ty allesamman voro så illa tilltygade, att de själfva nu förstodo, att de ingenting hade att berömma sig af. Och likväl var det flera af dem som hade fått vara till stort gagn i lifvet; ja, fått rädda människor från svält och andra lidanden samt fått tjäna till glädje och trefnad på mångahanda sätt.

En del sedlar visste berätta huru de vandrat från banken till fabrikskontoret. Därifrån förde dem vänliga händer -- fastän grofva och hårda på grund af det tunga arbete de utfört -- en fredagskväll till arbetarens hem. Jag glömmer aldrig, sade en gul femma, huru förunderligt det kändes att komma in uti ett trefligt arbetarehem. Den glädje jag där såg från hustruns blickar och äfven från de små barnens, när mannen, hemkommen från sitt arbete och, sedan han tvättat sig ren, gaf sin hustru en kyss och sade: Jaha, nu har en vecka åter gått och här har du min aflöning. Använd den på bästa sätt, min lilla förståndiga hustru. Och kvinnans mjuka hand omfamnade mig och jag hörde huru hon suckade i sitt inre: Käre Gud, välsigna min gode makes under svett och möda förvärfvade aflöning, så att den må räcka till våra behof, att vi ej må sätta oss i skuld. Herre, lägg din välsignelse till så går det. -- Och följande lördagsmorgon, sade femman, måste jag tidigt följa med min nya ledsagerska till torget och där förvandlades jag till många goda födoämnen och jag märkte hurusom jag genom Guds välsignelse betydligt förmerades, så att det hustrun köpte räckte till för familjen. Och jag önskade att ännu en gång få komma uti ett så trefligt och lyckligt hem. Sedan kom jag ut i handeln och var mycket i omlopp, men hvad jag här märkte och förnam det låter jag vara, jag fick emellertid fläck på fläck af människors orena fingrar och tummar.

Nu är det min tur att berätta, sade en annan liten femma. Min erfarenhet har varit både sorglig och glädjande. Först fick jag vandra innesluten i en väska till fabrikskontoret. Kassören där gaf mig till en hård och otreflig karl. Det kände jag genast, ty hans hand skrynklade till mig och stoppade mig i byxfickan. När jag sedan drogs fram ur detta gömställe hamnade jag på en disk och jag kunde till en början icke riktigt förstå, hvad det var för en lukt jag kände, den var så besynnerligt frank och stinkande, men kom sedan underfund med att det var på en krog jag kommit. Här stoppades jag ner i krögarens penninglåda. O, hvad jag här fick höra -- det kan jag icke omtala! Svordomar och förbannelser, slagsmål och gräl hela kvällen. -- O, jag ryser när jag tänker därpå! Jag kände min djupa förnedring, hvaruti jag kommit, och längtade efter att snart komma ifrån ett sådant ställe. På måndagsmorgonen insattes jag åter i banken; det var veckorna före jul. Bankkassören såg på mig och rätade till mig, jag förstod tydligt att han hade medömkan om mig och att han tyckte att jag hade gjort en dålig rund. Han gaf mig sedan till en rik man och i hans fina plånbok fick jag ligga en tid. Så kom där en dag en man upp på kontoret, han vecklade upp ett papper, en lista, och på denna stod det: »Bidrag till fattiga barns skobeklädnad». Plånboken togs fram och jag och en tia fingo göra sällskap ut. Jag kände nu genast att jag kom i goda människors händer och att jag skulle blifva till verklig nytta. Det första jag hörde sedan jag framtogs ur plånboken var detta: »Tack, Gud välsigne herrn för denna frikostiga gåfva», och sedan fick jag gång på gång höra huru man bad Gud välsigna mig. Därefter förvandlades jag till ett par nya skor, som gåfvos åt en blek, mager och trasig liten gosse, hvars fader var en drinkare. Kanske det var hans far som första gången erhöll mig och gick till krogen med sin aflöning i stället för till hemmet -- fy, en sådan fader! Men denna gång fick jag blifva till välsignelse och för mitt värde har nu den stackars bleke gossen ett par varma fötter. Nu är jag nöjd, sade sedeln, sedan han äfven berättat något om huru det kändes i skomakarens enkla hem och huru mycken glädje han äfven där såg på grund af den arbetsförtjänst skoutdelningen till jul åstadkom.

De undanlagda småsedlarne voro talträngda allesamman, de hade alla haft växlande öden att utstå under sin tillvaro. En del visste berätta huru de för sitt värde skull fått tillbringa nätter hos varieté-sällskap och i skökors usla hem. En del hade vandrat ur hand i hand hos socialister och blifvit så uppskrämda af tal om dynamit och bomber, strejker och storstrejk att deras silkesfina nerver blifvit brutna. Andra åter hade haft en sorglig tillvaro i girigbukars händer, blifvit kastade på kistbotten i mörkret och sedan fått påskrifven på sin rygg emot sin vilja en så lydande sentens, som sedan aldrig kunnat utplånas: »Gå nu ut och vandra och kom igen med tiotusen andra». Det generar mig, sade en af sedlarne, att hafva denna påskrift på min rygg, emedan jag vet, att om jag än komme tillbaka med tiotusen andra i mitt sällskap till den person, som gjort påskriften, så rynkade han ändå pannan och tyckte det vara för litet. Hu! sade flera af sedlarne och begynte buttra af frosskakning, de kallaste hem och de kallaste händer vi varit uti ha varit i giriga människors; ty aldrig sågo vi en solstråle där och aldrig en glädjemin i deras anleten -- endast surmulenhet och oförnöjsamhet. När vi skulle utbetalas af den girige voro vi alltid för stora och när vi inkommo igen voro vi alltid för små. Ja, ja, det är sant, instämde nu i korus en hel hundrabunt.

I detsamma gjorde en annan femkronesedel tecken till att den begärde ordet. Jag blef »tionde», sade den med en förnöjd och strålande uppsyn. Jag kom i varma händer och varma hjärtan omhuldade mig, därför blef jag också själf varm och till stor välsignelse. »Tionde» -- hvad är det för något? Det var tyvärr icke många sedlar som förstodo hvad det var eller haft en dylik erfarenhet. »Tionde» -- det betyder att jag blef afskild för Guds heliga sak, offrad på Herrens altare. Jag skulle ut och tjäna missionens stora sak. O, huru mitt hjärta klappade af fröjd däröfver! Välsignande ord och böner fingo mina öron höra och välsignande händer omslöto mig öfverallt i min väg. Slutligen blef jag utväxlad i kinesiskt mynt -- cash -- och i sådan form förvandlades jag sedan till nya testamenten och goda kristliga traktater, hvarigenom himmelsk välsignelse tillströmmade mången arm opiumrökande kines. Hela min tillvaro har varit ljus, men först i evighetens stora ljus skall det blifva fullt uppenbart hvad nytta jag genom Guds stora nåd fått vara för ett lidande människosläkte, stadt i hedendom och mörker.

Under detta resonemang af femkronesedlarne inkom i banken en tia, och det var just om denna jag tänkte berätta något.