Julfrid: 1899

En underbar räddning.

En natt drömde jag, berättar en missionär Bulu, att en haj bet mig i armen; jag vaknade i stor ångest. Men då jag fann, att det blott var en dröm, blef mitt hjärta åter gladt. Under en lång tid därefter undvek jag med afsikt djupare vatten, då jag badade, att icke min dröm måtte gå i fullbordan.

En dag kom emellertid en ung höfding till mig och sade: »Kom Joel, så skola vi taga oss en simtur!» Jag ville icke gå med, ty jag var rädd för hajar. Men då han för tredje gången ropade på mig, och jag såg, att han gärna ville hafva mig i sällskap, kunde jag icke säga nej, på det att han icke skulle bli stött på mig. Jag följde alltså med honom.

Flere gossar voro ute på floden med lustbåtar; han tog en af båtarne och sade: »Tag du också en båt, Joel, och låtom oss se, hvilken af oss som kommer först.» Jag tog då en båt; men då jag såg, att hans kom före min, gaf jag min en stöt, så att den hastigt for ut, detsamma gjorde han, och vi summo nu båda efter båtarne ut på djupare vatten. »Låtom oss försöka att komma öfver till andra stranden», sade han. Vi summo fort, och hade en mängd folk från Mbau efter oss; de klättrade alla uppåt kusten, men jag stannade kvar i floden, emedan jag hade för afsikt att simma samma väg tillbaka hem igen.

Då jag närmade mig det ställe, där vattnet var djupare, såg jag tvenne små böljor, som närmade sig mig. »Det är en haj», sade jag; »nu går min dröm i uppfyllelse.» Jag vågade icke vända om, då jag befann mig långt ifrån kusten. Jag stannade, i hopp om, att hajen icke skulle se mig; de små böljorna närmade sig långsamt. Jag höll andan; de små böljorna försvunno. Jag sade: »Det var ingenting», hämtade åter andan och begynte simma i riktning mot Nasali. Plötsligt kände jag något hårdt, som stötte emot mitt ben. Det var hajen, som bet mig, men det gjorde ej vidare ondt; jag tänkte, att kanske är det någon af gossarne, som för att roa mig dykt, och jag stack ned min hand för att fatta tag i honom; men se, det var hajen! Nu blef det mig, som hade min ande velat fly ur min kropp. Det svartnade för mina ögon; jag såg hvarken kusten eller folket eller husen, allt var mörkt. Blott en sak kom jag ihåg, nämligen att Jesus dött för mig, och jag tänkte: »I dag slutar min lefnad. Ännu en gång skall jag bedja till min Gud.» Jag bad. Genast försvann mörkret, fastän jag hvarken såg någon kust eller något jordiskt väsende. Men då jag såg uppåt, var det, som om himmelen öppnat sig, och jag såg Guds tron och en stor skara i hvita kläder och strålande af härlighet.

Ja, o hvilken härlighet, hvilken förunderlig härlighet! Men allt varade blott ett ögonblick, lik blixten i en mörk natt; men jag såg det, jag såg det som i middagssolens klarhet, och min själ vardt tröstad och frimodig. Jag hade icke mer någon synnerlig kärlek till lifvet. »Jag skall dö i dag», ljöd det i mitt hjärta. Jag var icke mer rädd för hajen. Han var icke mer till för mig, fastän han slet i mitt kött och mitt blod rann. Nu släppte han emellertid mitt ben och kom så tillbaka för att bita mig. Då var det, som om jag vaknat upp ur en dröm; en besynnerlig känsla af mod och öfvermakt intog mig. Då hajen kom närmare intill mig för att bita mig, och därför öppnade sin mun, stack jag handen så långt ned i hans gap som jag kunde; jag kände det, som hade jag velat rifva ut hans hjärta och döda honom. Hans tänder inträngde i min arm och sönderslet köttet på densamma; men min hand arbetade sig längre och längre ned i svalget, och till sist kunde han ej bita mig, utan gapade, som om det ej bekom honom väl. Med ens drog jag handen hastigt tillbaka, och grep honom tvärt om lifvet med mina bägge armar, höll upp honom något öfver vattnet och böjde mitt hufvud bakåt, att han ej skalle kunna bita mig. På sådant sätt tumlade jag åstad med honom mot kusten. Jag hörde honom flere gånger slå ihop käftarne för att bita mig, men jag höll honom hårdt, och skulle troligen ha lyckats få honom med mig i land, om icke min högra arm, som han bitit, kraftlös sjunkit ned, då jag kom på grundare vatten; -- därvid släppte jag honom, och han begynte simma bort, men det skedde ganska långsamt. Så upptänd var min vrede mot honom, att jag vände mig om och fattade honom i stjärten med vänstra handen. Men i detsamma begynte allt gå rundt för mig, ett töcken lade sig öfver mina ögon, det susade för mina öron som om det varit bränningar i närheten, och jag sjönk medvetslös ner.

Händelsen hade emellertid observerats från land och man skyndade till missionär Bulus hjälp, och förde honom på det torra. Så småningom läktes hans sår och han upptog åter sitt missionsarbete bland hedningarne.

*

Parti af järnvägen mellan Joppe och Jerusalem.