Julfrid: 1899

Endräkten i Kristi rike förverkligad genom mission.

Endräkt är att draga ens. Detta innebär att, i olika fall af dragande, det antingen är en och samme som drager eller att, om flera draga, de göra det efter samma regel, och att i följd däraf de dragna dragas till samma ställe.

Endast i Kristi rike finnes verklig endräkt. En enda är där som drager, ehuru det sker genom olika personer såsom medel. Alla, som dragas, dragas ock till samma mål.

Den ende och samme som drager är den helige anden; fadrens ande, emedan han utför fadrens uppdrag, och sonens ande, emedan det är till sonen, i hvilken frälsningen är, som han drager.

Platsen eller målet, dit anden drager, är de heligas samfund. Detta samfund, som är ett enda och odelbart, har många olika namn; såsom en säd, en släkt, ett folk, en brud, en hjord; vidare ett hus, ett tempel, en byggnad, ett fårahus, en örtagård, ett åkerfält, en stad, ett rike, en församling. Dessa olika namn användas icke för att uttrycka någon förefintlig tvedräkt eller splittring inom de heligas samfund, utan för att åskådliggöra olika af dess sidor. Så kallas det en säd, emedan det är en från Kristus andligen härstammande afkomma; en släkt och ett folk, emedan det leder sitt ursprung från en och samme Gud och fader; en brud, emedan det står i den innerligaste förening med Kristus; en hjord, emedan det sammanhålles af samme herde; o. s. v.

*

Endräkten i Kristi rike förverkligas i synnerhet genom missionen. Däremot förhindras den genom de olika kyrkorna och samfunden.

I missionsarbetet är det en enda, nämligen anden, som drager. I kyrkosamfunden är det isynnerhet ledarne och intressena, som draga.

Äfven i missionen synes det stundom, som vore det ledarne och intressena, som draga. Men det är icke så. Huru olika det i denna punkt är mellan kyrkosamfunden och missionen, åskådliggöres bäst genom en jämförelse mellan ett stillastående vatten och den framåt ilande strömmen eller mellan den på logen orörligt liggande sädeshögen och den med kasteskofveln kastade säden. Hvilken åtskillnad! I det stillastående vattnet kunna allehanda föremål, såsom trädgrenar, trädstammar, stenar, jordtorfvor o. dyl., länge, ja alltid blifva kvarliggande, under det dylika föremål i det strömmande vattneticke förmå följa med mer än blott ett litet stycke. Likaså trifvas agnarne och slösäden mycket väl i den orörda sädeshögen på logen, under det de vid sädens kastande mot vinden icke kunna följa med den strida säden mer än några få alnar.

Så äfven i fråga om kyrkosamfunden och missionen. Till och med i de bästa kyrkosamfund kvarstå ledarne och lärarne vanligen ända till sin död, äfven om de länge sedan mistat andens lif och äro odugliga att längre vara andens verktyg, likasom de döda föremålen kvarlågo i det stillastående vattnet. I missionen åter orkar en andligt död arbetare icke synnerligt länge med för det påkostande i saken, utan blir efter likt föremålen i strömmen eller agnarne vid kastningen på logen. I missionen drifves arbetet sålunda af anden, i det han drager de dugliga arbetarne med sig och verkar genom dem trots motståndet af kött och blod, men däremot låter de odugliga afsöndras för deras oduglighets skull och blifva tillbaka.

I kyrkosamfunden få de andligt odugliga icke blott stanna kvar, utan de anses stundom som dessa samfunds bästa stöd, hjälp och värn. Sådant icke blott förlamar arbetet, utan hindrar all sann endräkt i anden. Ty hvarje människa, som icke ledes af anden, måste nödvändigt verka för sitt eget jag, antingen därigenom att hon direkt, om ock hemligt, förmår andra att verka för henne eller åtminstone därigenom att hon hindrar dem att verka för Kristus. Sedt i andens ljus och med andliga ögon, finnes det i den kristliga verksamheten lika många söndrande makter, som där finnas arbetare, hvilka icke dött sig själfva och nu regeras af anden. Däremot utgöra alla de arbetare en enda stor enande makt, hvilkas viljor genom anden lagts under Kristi vilja, så att de nu följa honom och verka för hans intressen. Efter syndafallet är allt mänskligt verk söndrande; det gudomliga åter är och förblifver alltid enande. Ju starkare därför det mänskliga är gent emot det gudomliga, desto större är tvedräkten, och ju svagare det mänskliga är gent emot det gudomliga, desto större är endräkten. I församlingens första dagar var endräkten mycket stor, emedan apostlarne och deras medhjälpare voro mycket svaga, ja kraftlösa gent emot den genom anden kungjorda Kristi vilja, hvarför denna var allena styrande och härskande. Däremot hafva alla i sig själfva och gent emot anden kraftfulla personligheter hindrat endräkten i Kristi rike. Väl uppbyggde de ofta förträffliga kyrkosamfund, men ägde för Kristi sak ofta ingen annan betydelse än den, att de söndrade de heligas samfund för sin och sitt eget samfunds skull.

Hvar och en kristen, som uteslutande ser på en stor framtid för det samfund han grundlagt, tillhör eller tjänar, och därjämte på samtidens beundran och ett lysande eftermäle åt honom själf, han har i regeln blott en söndrande och därför hindrande betydelse i Kristi rike. Hvar och en åter, som likt apostlarne icke ifrar för något visst samfund utom de heligas samfund och icke ser på nutida ära eller framtida eftermäle åt sig, han uppbygger bäst de heligas samfund och främjar endräkten. Glömd kan han väl blifva på jorden, men han blir bekänd af Kristus och evigt känd i himmelen.

Dessa för sig själfva döda och för Kristi sak lefvande och ifrande arbetare finner man hufvudsakligen i missionen. Därför förverkligas endräkten allra bäst genom densamma, och det ofta oberoende af hvilket andligt läger eller hvilket kyrkosamfund de tillhöra. Likasom vid en solförmörkelse allas ögon vända sig åt solen, så se i regel i missionen alla på detta enda och ena: Kristi saks seger och Kristi rikes tillkommelse. Sådant främjar och måste främja endräkten.

K. P.

*

Jag råder dig, att du gör studerandet och efterlefvandet af Guds ord till din hufvudsakligaste glädje och förnöjelse; hvilket det i sanning är för hvar och en som har någon smak för Guds sanningar.

Axel Oxenstierna.