Julfrid: 1899

Hvarifrån den kom, vet jag icke, men alltnog den var mycket illa medfaren. Den hade ett stort gapande sår samt rynkor och skrynkor utan all ända. Kassören tänkte först lägga den undan i skräphögen bland kasserade sedlar, men så rätade han till den och jämnade ut vecken, och sedeln lades till dem, hvilka ännu en gång skulle ut ur banken och känna på lifvets växlingar och strider. Tiokronan kom denna gång uti en bibelkvinnas händer för utdelning till en fattig änka med många små barn. Det var i februari månad innevarande år. Icke så många dagar dröjde det förrän sedeln ånyo visade sig i banken igen och plirade så vänligt på kassören. Tack, herr kassör, sade tiokronan, för er hjälp och er vänliga hand, som upprättat mig. Nu skall jag berätta er min historia.

Innan någon människa kände mig eller någon bankkassör hade sett mig var jag en oren trasa, som låg i en rännsten och följde med alla vindar som blåste. Så kom en lumpsamlare och tog upp mig och stoppade mig i sin påse. Därefter såldes jag till pappersbruket och här fick jag känna på annat. Först tvättades jag grundligt ren, sen sönderklipptes jag; kom därefter under de stora krosstenarne och söndermaldes eller slets i stycken och tvingades sedan under valsarne, pressades förfärligt, torkades och kom sedan ut såsom ett rent och fint papper. Detta papper var beställdt för Sveriges riksbank. Det blef mig förunnadt att danas till en tiokronesedel, min färgdräkt bestämdes till himmelsblå och min lycka var gjord, tyckte jag. Nu ångrade jag icke den svåra reningsprocess, som jag måst genomgå, ty nu skulle jag förhärligas.

Så kom jag ut i världen, ren och oskrynklad, full af hopp och framtid. Men jag måste tillstå, att min första tidsperiod blef förspilld på grund af att jag kom i sådana människors händer, som icke särskildt behöfde mig och äfven i deras händer, som blott förstörde mig till onyttiga och skadliga ting. Så har jag varit i kortspelares händer, i kypares och källarmästares. Jag har sett mycken elegans, stora förgylda krogar, jag har hört mycket skämt och glam i glada lag, åhört många skåltal. Jag har varit med på baler och fina tillställningar och således sett mycken glädje i världen. Men hvad har det varit för glädje? -- tomhet blott, idel tomhet -- och under tiden har min himmelsblåa färg blifvit mörkgrå. Dock på min sista rund, herr kassör, när jag kom i bibelkvinnans händer, har jag sett verklig glädje och fått vara till verklig nytta. Och nu gör det mig ingenting, om jag lägges undan, ty nu har jag uppfyllt mitt värf, och det som jag önskat har gått i fullbordan. Jag har sett glädjetårar i stället för förut »satans tårar» i glas och karaffer, jag har hört jollrande barnaröster prisa Gud för min skull i stället för eder och förbannelser och storskräflande tal förut -- nu kan jag gå hädan i frid.

Bibelkvinnans lena och mjuka hand välsignade mig. Hon styrde därefter sina steg nedåt gränderna i staden, där de fattiga bo. Högt uppe i ett vindsrum hade en änka med några små barn sin bostad. -- God dag, Guds frid! sade bibelkvinnan, när hon steg in, hur mår ni här i dag? -- Välkommen! Åh, är bibelkvinnan redan ute för att uppsöka de fattiga i sina kyffen? -- Ja, jag måste tidigt ut i dag. Jag är skickad af Gud med tio kronor till er och edra små barn -- jag tänker ni behöfver dem. -- O, kära, hvem har varit så god och tänkt på mig? -- Gud, som är änkors försvarare och de faderlöses fader -- tacka honom. Och stora glädjetårar runno ner för kinden på den fattiga änkan, när hon såg på mig, och dessa nedföllo och fuktade min blågråa kind. Sedan fick jag höra tack och pris till Gud hela förmiddagen. Nu barn, sade änkan, skall ni få äta er riktigt mätta i dag, och barnen jollrade af glädje. Hela det fattiga hemmet blef solljust för min skull, sade sedeln. Och så förvandlades jag till många nyttiga saker, som räckte flera dagar för änkan och hennes barn. Nu har jag sett glädjetårar, nu har jag fått mätta hungrande små barn och fått värma deras kalla lemmar vid brasan och hört deras jollrande glädje däröfver. Nu har jag hört Gud prisas och äras för min skull -- nu är min lycka gjord, låt mig nu få gå till hvila. -- Och kassören smekte den lilla sedeln med sin tumme, rätade ännu en gång ut dess fula veck, rynkor och skrynklor samt lade den undan för att sedan inneslutas i hvalfvet och riktigt få hvila ut.

***

Gören eder vänner medelst orättfärdighetens mammon, på det att, när den tagit slut, de må mottaga eder i de eviga hyddorna. Luk. 16: 9.

*

Blif stilla hos Jesus!

Blif stilla hos Jesus! Där är dock alltid bäst -- Vid intet utom honom, Ditt arma hjärta fäst; Här skiftar allt i världen, Och allt förgängligt är: Blif stilla blott hos Jesus, Där skiftar ej som här!

Blif stilla hos Jesus, Om än han döljer sig! Ack, bakom mörka molnet Hans eldstod lyser dig »I stillhet och förtröstan Din styrka vara skall», Hans staf kan ännu dela Det röda hafvets svall.

Blif stilla hos Jesus, Som naken vinträdsgren, Och träng dig djupt i stammen Och blif i solens sken, Så skall det lif, som flödar I ädel vinträdsstam, Till mognad också bringa Din frukt i ljuset fram.

Blif stilla hos Jesus, När världen dig beler; Men blif allt mera stilla, När den dig ära ger. I dag sjung’s: »Hosianna!» I morgon ropas det Ett »korsfäst!» öfver alla, Som följa mästar’ns fjät.

Blif stilla hos Jesus Och lägg din hand i hans, Så får ditt öga skåda Hans kärleks middagsglans! Hvad här ej öra hörde Och öga icke sett, Det har han allaredan Åt sina barn beredt.

Blif stilla hos Jesus När lifvets sol går ner! Han är den ende vännen, Som ej dig öfverger. Blif stilla under vingen, Som dig mot höjden bär! Och vet: Af fadershjärtat Du efterlängtad är!

Eric.

*