Julfrid: 1899

Julen på Fridslund.

Att de mörka skyarne i väster bådade snö, det såg man redan strax efter middagen, och nu dansade snöflingorna ned i flockar öfver den bara marken under det vinden lekte med trädens nakna grenar.

Otålig satt kommissarien Sörenson och väntade på att Nils, postbudet, skulle komma med tidningarna. Hvarje ögonblick drog han upp uret ur fickan för att se, om han ej snart borde vara där; så länge hade han aldrig dröjt.

Kommissarien upphörde att vänta; han tog för gifvet, att han ej skulle komma, och brummade öfver att postbudet ej hade skyldighet att uppehålla sina turer under snöväder, då plötsligt hundskall hördes från gården, och Nils trädde in, trött och varm; ty snön häftade vid under fötterna, och det var mycket att göra, enär det var endast åtta dagar före jul.

»God dag, Nils!» sade kommissarien. »Nå se, där är också bref med! Tack! -- Var så god, där är ett bref tillbaka. Adjö!»

Postbudet stötte käppen mot stenbron och gick vidare. Kommissarien gick in för att studera nyheterna. Han läste brefvet, och utan att säga ett ord lämnade han rummet och gick ut för att se om hästarne -- där gick han länge och pysslade, långt efter sedan »folket» hade satt sig till aftonmåltiden.

Slutligen anade hans hustru oråd och gick ut till sin man och sade mycket vänligt till honom:

»Kommer du icke in? Maten väntar på dig.»

»Nej, jag har annat att beställa än äta och dricka, annars får jag snart gå ifrån alltihop», utbrast han.

Knappast en timme därefter kommer hon gråtande in igen, ur stånd att kunna trösta sig själf eller sin man. Det var sorg inne, och ute rasade stormen och kastade snön mot fönster och dörrar; det var en riktigt otreflig afton.

***

»Hör du», sade kommissariens fru till sin man morgonen därefter -- hon hade tillbragt en sömnlös natt --; »det är ändock icke så illa menadt som du gör det till.»

»Inte det?» brummade kommissarien vredgad, och låtsade som ville han rusa ut ur rummet. »Har du kanske blifvit omvänd genom hans moralpredikningar?»

»Nej, men du lägger mer däri än där står», tillade hon mildt, men bestämdt.

»Ja, det gör jag», sade han ironiskt; »läs själf, och du skall få se, att han på ett svärmiskt sätt fördömer mig, emedan jag gillar så oskyldiga ting som dans, spel och en »snaps». Gör icke vår präst detsamma? Tänk att han understår sig att skrifva slikt! Om brefvet vore skrifvet till Johan på fattighuset, så vore det mening i det; men -- till mig, kommissarien -- en aktad man i hela samhället -- och så springer han och agerar midnattsmissionär och försummar allt annat! Tror du, att vår aktade pastor skulle springa med de där nattsvärmarne? -- Jag hatar allt, som går åt det hållet. Och så predikar den svärmaren att jag skall omvända mig.»

»Ja men, vet du hvad», sade frun bestämdt och allvarligt, »nu måste jag hålla med Sofus, ty du tyckte ju alls icke om, att han och pastorn senaste julen vid punschen sutto och talade om, att de icke trodde på det, som de skulle predika för oss andra, eller huru vår käre Sofus berättade, att han genom föredrag och böcker mist sin barnatro.»

»Ja, ser du», sade kommissarien, »det är hvad jag vill, att de skulle förblifva vid sin barnatro; men icke begynna att fördöma oss andra, som dock äro äldre och förståndigare.»

»Sofus dömer nog icke dig heller, han skrifver så ödmjukt och ångrar så bittert, att han någonsin varit med om sådant -- och jag är viss om, att du skall blifva riktigt glad öfver att få tala med honom när han kommer hem till julen.»

»Han kommer hem till julen? -- Nej, han kommer icke att sätta sin fot inom mina dörrar! Jag skrifver till honom i dag.»

»Skall Sofus då sitta ensam i U. och vi fira jul här?»

»Han sitta ensam? Han är i farten både natt och dag. -- Tror du, att han bryr sig om att komma hit? Vi skola nog få främmande.»

Kommissarien skref och frun grät. Det var sorg på Fridslund den dagen. Skyarne jagades i snabb fart af vinden, det hade varit uppehållsväder på eftermidnatten; men helt visst skulle det komma mer snö.

***

Mildt blinkade stjärnorna ned mellan mörka skyar på högtidsklädda män och kvinnor, som vandrade hemåt från kyrkan i staden julafton. Ett lifligt samspråk fördes, och en mängd önskningar om en »god jul» utbyttes.

»Det är förunderligt hvad folk äro upprymda», mumlade kommissarien Sörenson till sin hustru, då de veko af in i allén, som ledde till Fridslund. »Man kunde tro att de hade vunnit själfva lyckan, så glada äro de. De pipa i kapp med vinden.»

»Ja, man bör ju vara glad -- och det kunde vi vara också, om --», hon suckade.

»Nej då!» afbröt han henne, och därmed var samtalet slut.

Julljusen voro redan tända, då de kommo hem; men någonting tungt och dystert hvilade öfver det hela -- det var ej som om det varit jul -- och det framträdde än mer, då frun satte sig vid pianot och spelade:

»Var hälsad sköna morgonstund!» Det var ingen glädje i sången, fastän till och med kommissarien uppmanade de närvarande att sjunga och själf föll in med full bas.»

***

»Goddag, fru Sörenson! God jul!»

»Goddag, kära Stina!» -- det var den gamla jungfrun. »Hvad står på efter du kommer hit?»

»Jo, jag fick åka med grannen här, han var i kyrkan i dag, och jag längtade så mycket, att få komma hit ut och glädja mig med eder. Då jag hörde det, blef jag så glad, att jag inte kan säga det -- --»

»Hvad hörde du då för något, Stina?» frågade kommissarien, som satt i rummet innanför och kände igen den bekanta rösten.

»Jo, i går, då jag gick från kyrkan, hälsade jag på fröken Höjer, och hon berättade mig att kandidaten Sörenson skall tala på festen för söndagsskolbarnen tredjedag jul. Jag blef så glad däröfver, och jag måste naturligtvis hälsa på honom. -- Jag tycker, att det är så välsignadt att han nu är kommen så långt, att han kan komma hem och tala för oss under högtiden. -- Hvar är han? -- Han är väl icke gången till staden för att hälsa på sin tant?»

Helt förbluffade sutto Sörenson och hans fru och åhörde Stinas förklaring. De visste knappast hvad de skulle tro.

Slutligen begynte kommissarien fatta situationen.

»Det är ett stort misstag», mumlade han, »ty Sofus är i U. och kommer icke hem i jul, så det är tydligen fråga om en annan kandidat Sörenson.»

Stina var gråtfärdig vid denna förklaring, ty föräldrarne måste ju veta det; men efter något betänkande sade hon:

»Jo, det är Sofus, det kunde jag tydligen läsa i fröken Höjers blick.»

Frun och Stina talade icke litet om den saken. Slutligen kommo de till den slutsatsen, att pastor Pettersson, som var föreståndare för söndagsskolan, skrifvit till Sofus och anmodat honom att tala på festen. Om han skulle komma, sedan han fått fadrens bref, var en annan sak. Dock, de hoppades och trodde det.