Sida 26
Dalstugan pÄ Vidablick.
I Dalabygd.
Hur julisolen lyser klart Och sinnet stÀmmes underbart i stilla sabbatsstunden! Kom lÄt oss följas, du och jag, och andas nÄgra friska drag af skogsdoft uti lunden; i dag Àr RÀttviks högtidsdag.
I mÄngbesjungen Dalabygd man samlats uti granars skygd vid Siljans fagra strÀnder. Af folk, som hemlandsdrÀkten bÀr, en brokig skara ser man hÀr hvarthelst man blicken vÀnder; det mÀrks att man i Dalom Àr.
Hur lÀtt man hÀr i tanken far till flydda, Àrofulla dar, till Wasakungens tider, dÄ folket hÀr vid Siljans strand till himlen lyfte kraftig hand och svor att uti strider försvara Àlskadt fosterland.
Nu samlas det frÄn mödans id, ej mer till blodig kamp och strid, men följer dock sin vana. Nu man ur huse vill man gÄ med glÀdje för att samlas fÄ kring korsets helga fana med samma hjÀltemod som dÄ.
Hur folket lyssnar, stilla, lugnt, och sanningsordet faller tungt i mĂ„nget öppet hjĂ€rta! hur nĂ„dens ande talar tröst och vĂ€cker hopp i mĂ„nget bröst, dĂ€r nyss rĂ„dt bitter smĂ€rta! Ăn vĂ„gen lyder Jesu röst.
Hur stort att i vÄrt fosterland frÄn Kölens fjÀll till Sundets strand Guds frÀlsningsbudskap skallar! Att Sveas Àdla, fria mÀn i tÀta led sig fylka Àn, nÀr kungars Kung dem kallar! Mot framtid ljus det visar hÀn.
Ej mindre Àdelt Àr det vÀrf, hvars mÄl det Àr att frÄn fördÀrf af andlig art oss rycka; Àn det att uti timligt krig pÄ lif och död tillkÀmpa sig en oviss segerlycka med nöd och jÀmmer kring sin stig.
SÄ trÀd dÄ fram ur granars skygd, du vÀna bild frÄn Dalabygd, och lÀr oss Sverige skatta! SÀg oss, hur pÄ Guds vÀgar vi ett fritt och lyckligt folk mÄ bli, lÀr oss vÄr uppgift fatta! Och sen med skalden sjunga vi:
âNu strĂ„la blomsterprydt, o land, höj öfverallt en löfrik strand ur sommarvarma vĂ„gen, lĂ„t rodna dina fjĂ€llars topp, lĂ„t skimra dina strömmars lopp och slĂ„ mot himlabĂ„gen i glans ditt Silja-öga opp!â
Efr. Sbm.
Vasamonumentet.
