Sida 32
Parkgatan. Kan du gÄ dit i morgon och taga reda pÄ om han verkligen Àr ett vÀrdigt föremÄl för vÄr barmhÀrtighet?»
»Jag skall gÄ dit i morgon, Jenny. Men det Àr ingen stor förlust, om han skulle visa sig vara en bedragare. Han skulle vÀl kunnat lÀsa en bordsbön utan att vara en troende kristen. Jag har ÀndÄ inte hört sÀgas, att nÄgon strykare försöker att bedraga pÄ det sÀttet.»
»HÀr Àr en gosse med ett telegram till er, fröken Jenny», sade pigan just som den unga damen och hennes brors hustru stego upp frÄn frukostbordet dagen dÀrefter.
»Det Àr frÄn Robert. Han sÀger: »Positivspelaren mycket sjuk. Skicka efter doktor Kull. Du gjorde rÀttast i att besöka honom.» Jag skall gÄ genast, Maja. Robert hade icke rÄdt mig att gÄ dit, om det vore ett farligt hus eller grannskap.»
En halftimma dÀrefter klÀttrade hon uppför en knakande trÀtrappa högt upp i ett gammalt hus, belÀget i den simplare delen af staden. Positivspelaren lÄg i sin sÀng och andades endast med stor svÄrighet. Hans ansikte strÄlade af tacksamhet, dÄ han sÄg den besökande, och han rÀckte fram sin tunna, darrande hand.
»Har doktorn varit hÀr?» sade Jenny.
Han nickade svagt. »Jag har förkylt mig, det Àr alltihop. Det blir allt som det skall vara i morgon. Det var riktigt vÀnligt af er att se om en gammal man, sÄ fattig som jag; det Àr som om ni vore en Guds Àngel.»
»Vi Àro sÄ glada att fÄ komma. Men sÀg mig: Àlskar ni Herren Jesus Kristus?»
»Ja, det har jag gjort i mÄnga Är», och hans ögon lyste af glÀdje. »Jag kan inte tala mycket och gÀller inte mycket hÀr i vÀrlden, men jag vet att en gÄng skall Jesus komma för att taga mig hem för att lefva hos honom för evigt. SÄ fattig, gammal och syndfull jag Àr! Jag kan ibland knappast tro det, sÄ ljufligt Àr det.»
»Om ni nu skulle bli mycket sjuk, skulle ni dÄ inte bli rÀdd, skulle ni inte det? Skulle ni i alla fall förtrösta pÄ Jesus?»
»O ja, fröken! Jag skulle inte slÀppa honom, och inte heller skulle Jesus slÀppa mig. Det Àr allt som det skall vara, fröken; jag Àr inte orolig!»
Hon talade med honom en stund och lÀste för honom ett kapitel ur det goda Guds ord, under det hans aftÀrda gamla ansikte och svaga ögon tycktes öfvergjutas af en mild klarhet, som om en ljusstrÄle frÄn paradisets port hade fallit öfver dem; och dÀrefter lÀmnade hon honom, sedan han fallit i en stilla slummer -- en slummer, ur hvilken han aldrig vaknade hÀr pÄ jorden.
DÄ den unga damen kom igen dagen dÀrpÄ, fann hon honom alldeles sÄ som hon hade skilts frÄn honom, med ett leende Ànnu kvar i hans ansikte, och hon visste att han utan tvifvel »ingÄtt i Guds hvila.»
»Med förlof, fröken», sade husvÀrden, »det finns en gosse, som bor i nÀrheten, och som sÄ gÀrna ville att ni skulle gifva honom nÄgot minne frÄn gamle Jakob. Ty han hade varit god emot honom, och gossen Àr lam, och sÄ har han börjat tÀnka sÄ mycket pÄ den gamle mannen. Han bevarade gossen frÄn att svÀlta, ehuru han sjÀlf ibland var nÀra att förgÄs af hunger, isynnerhet pÄ slutet. Men han glömde aldrig Benjamin, till och med dÄ han inte hade nÄgonting Ät sig sjÀlf.«
»Jag skall komma och besöka barnet», sade Jenny samma afton, sedan hon omtalat vÀrdens ord för sin bror; »och, kÀre Robert, han var lam alldeles som broder Wilhelm var innan han dog; och hans ögon voro bruna, och hade samma sorgliga uttryck som Wilhelms brukade ha, dÄ han hade svÄra plÄgor: och -- och -- jag hade tÀnkt, att jag ÀndÄ har en förpliktelse mot den dÀr lille gossen. Gud har gifvit mig ett sÄdant öfverflöd pÄ allting, hvarför skulle vi inte taga hand om honom? Jag tÀnker att Wilhelm skulle gillat det, Robert», och tÄrarne började hastigt rinna utför hennes kinder; men det var icke ensamt hennes, ty ingen kunde höra talas om det döda barnet, som de Àlskat sÄ mycket, med torra ögon.
»Dessutom, Robert, har gamle Jakob lÀrt mig en lÀxa. Om han af sin fattigdom kunde dela med sig Ät Benjamin, under det han sjÀlf fick lida hunger, kan dÄ inte jag, som Àr omgifven af öfverflöd pÄ allt göra sÄ med?»
»Jo, det tÀnker jag, kÀra Jenny», svarade Robert; »och jag vill dela denna börda med dig, och vi vilja taga honom hem till oss i morgon och se till, att han mÄ blifva botad. Maja Àr ocksÄ villig dÀrtill, det vet jag, och snart skall han bli sÄ gammal, att han kan komma i en god skola, och med vÄr vÀlsignade himmelske faders hjÀlp skola vi icke allenast göra godt emot honom för denna tiden utan ocksÄ fostra honom för ett kommande saligt lif.»
Deras strÀfvanden visade sig framgÄngsrika, ty Benjamin var ej allenast ett kÀrleksfullt och lydigt barn, utan blef ocksÄ under kommande Är en Àdelsinnad kristen predikant, och vedergÀllde rikligt deras godhet emot honom. Men ingen af dem alla förglömde nÄgonsin den gamle positivspelaren, af hvars osjÀlfviskhet och tro pÄ Gud de fÄtt inhÀmta en vÀlsignad lÀxa om sann kristlig vÀlgörenhet.
*
HÄll ut i tron pÄ Gud.
En fattig Ànka uppbjöd all sin förmÄga att genom sitt arbete uppehÄlla sin familj. Hon var en gudfruktig kvinna och hade lÀrt sina barn att se upp till den himmelske fadren sÄsom deras vÀn, hvilken dagligen sÀnde dem hvad de behöfde.
En morgon blef dock hennes tro satt pÄ ett hÄrdt prof. Hon gaf sina barn allt hvad hon hade till frukost och sade bedröfvad till dem, dÄ hon gjorde dem i ordning till skolan: »Nu hafven I fÄtt allt hvad jag har, och jag vet icke, hvar I skolen fÄ er middag ifrÄn.»
Hennes lille son, ett barn pÄ 10 Är, sÄg sin moder allvarligt i ögonen och sade: »Mamma, Àr du trött vid att lita pÄ Gud nu?»
Den fattiga Ànkan blef helt förvÄnad. Hennes barns milda tillrÀttavisning gick henne till hjÀrtat. Hon hade lÀrt honom att förlita sig pÄ sin himmelske fader; nu lÀrde han henne.
Hon svarade icke; men sÄ snart hennes barn lÀmnat henne, bad hon Herren om förlÄtelse för sin otro.
Icke lÀnge dÀrefter gjorde en förnÀm dam ett besök hos Ànkan. Hon hade ingen tanke pÄ familjens nödstÀllda belÀgenhet, men utan att veta det blef hon ett medel i Guds hand att meddela Ànkan svaret pÄ hennes bön och att bevisa sanningen af Guds löfte: »Medan de Ànnu tala, vill jag bönhöra.»
Den förnÀma damen medförde bestÀllning pÄ ett arbete och erlade betalningen för detsamma i förskott
DÄ barnen kommo hem frÄn skolan, var en god middag fÀrdig Ät dem, och frÄn den dagen var deras nöd slut; ty de hade lÀrt att sÀtta sin lit till Herren.
*
