Sida 31
Nu gÀllde det att fÄ kommissarien att Äka till staden pÄ eftermiddagen, sÄ att man kunde fÄ vara med pÄ festen.
Frun mÄste bruka all sin övertalningsförmÄga och all sin ÀlskvÀrdhet innan han beslöt sig dÀrför, dock var det ÀndÄ sÄ mÄnga hinder i vÀgen, bÄde för snön och hÀstarnes skoning och mycket annat.
***
Klockan 4 pÄ eftermiddagen tredjedag jul stod en förspÀnd slÀde framför dörren till kommissariebostÀllet. Frun, Stina och kommissarien togo plats dÀri, och sÄ bar det af till staden.
SÄ fort Äkdon och hÀstar blifvit inkvarterade pÄ hotellets gÄrd, bar det af till lokalen, dÀr söndagsskolfesten skulle Àga rum; men kommissarien gick icke med; han skulle pÄ annat hÄll, sade han.
Omsider fingo dock de bÀttre kÀnslorna makt med honom, och han vandrade bort mot festlokalen.
Dörren öppnades genom att nÄgra barn sprungo ut; han smög sig in och fick plats vid dörren, dÀrifrÄn han kunde iakttaga allt utan att sjÀlf vara synnerligen bemÀrkt.
Sedan en psalmvers afsjungits framtrÀdde en ung man och skildrade i lefvande fÀrger Guds stora kÀrlek till det fallna mÀnniskoslÀktet i det han sÀnde sin enfödde son.
Han uppmanade alla de nÀrvarande att gifva Jesus hela hjÀrtat och helt lefva för honom. De nÀrvarande rördes till tÄrar af de sanningar, han framhöll, och kommissarien var sÄ rörd, att han borttorkade den ena tÄren efter den andra ur ögonvrÄn. Han kunde icke förstÄ sig sjÀlf.
Efter en timmes förlopp lade han handen pÄ fruns skuldra -- hon stod strax framför honom. Hon hade grÄtit hela tiden, och gamla Stina hade flera gÄnger högt utbrustit: »Gud vÀlsigne honom!» Det var feststÀmning öfver det hela.
Kommissarien talar till sin hustru: »Vi mÄste försöka att fÄ Sofus med oss hem i afton. Kan du fÄ fatt i honom?»
»Ja, men lÄtom oss taga tant Aronsson och lilla Ester Höjer med.»
»Ja, som du vill.»
DÄ mötet var slut, samlades lÀnsmansfamiljen hos tant Aronsson. Sonen slog sina armar omkring modrens hals och bÄda grÀto af glÀdje, och fadren rÀckte honom bÄda sina hÀnder och sade: »VÀlkommen hem, min gosse!»
Dörren öppnades och gamla Stina kom in med den kÀra Ester under armen.
»Men sen I nu, att jag hade rÀtt?» sade gamla Stina till kommissarien och frun. Hon visste icke »hvilken fot hon skulle stÄ pÄ» för idel glÀdje skull.
Klockan 9 pÄ aftonen kuskade de alla ut till Fridslund, med undantag af gamla Stina, och nu blef det fest af dÀr, sÄsom aldrig tillförne.
De sjöngo nÄgra sÄnger, och innan de gingo till hvila, bad sonen till Gud. Han bad för sina förÀldrar, som blott en son kan bedja, som funnit Jesus.
Det var ett, som den unge mannens hjÀrta sökte, och som skulle bidraga mycket att förhöja hans julglÀdje, om han fann det.
Kan lÀsaren benÀget gissa hvad?
Jag mÄ endast tillÀgga, att femtedag jul var det Äter en festlig tillstÀllning pÄ Fridslund, och unga och gamla fröjdade sig, men allra mest de unga tu.
*
Positivspelaren.
»DÀr ha vi ett till af de dÀr bullersamma positiven, och mitt hufvud vÀrker sÄ att hvarje ton gÄr tvÀrt igenom det. Jenny, spring ned och be honom gÄ sin vÀg. Jag kan verkligen icke stÄ ut med det dÀr ovÀsendet.»
Eftermiddagen var mulen och dyster, och just dÄ Jenny öppnade jÀrnporten till gatan begynte regndroppar falla. Hon utrÀttade sitt uppdrag med sÄ fÄ ord som möjligt, och skyndade tillbaka in ur regnet samt stod och blickade ut genom salsfönstret pÄ de tunga vattendropparne, som slogo mot stengatan. Den motbjudande musiken hade upphört med ens och positivspelaren och hans instrument hade försvunnit uppÄt gatan.
Regnet började falla allt tÀtare, tills det tycktes störta ned.
Den unga damen betraktade det, försjunken i tankar, dÄ hon plötsligt öfverraskades af att fÄ se positivspelaren komma igen.
Det var en gammal man, och hans ansikte var aftÀrdt och magert. Han darrade i kölden af regnet och den kalla blÄsten och försökte draga sin gamla hatt öfver hufvudet för att afhÄlla regnet frÄn ansikte och hals. Hans klÀder voro endast trasor.
Jennys samvete slog henne plötsligt, dÄ hon sÄg hur gammal och elÀndig han var.
Hon skyndade ned till förstugudörren, öppnade den höga jÀrngrinden och inbjöd honom att komma in för att fÄ tak öfver hufvudet.
Den gamle mannen tvekade ett ögonblick helt förvÄnad, men stapplade dÀrefter lÄngsamt öfver tröskeln.
»Skulle ni icke tycka om att fÄ nÄgonting att Àta?» frÄgade Jenny.
Han upplyfte ett par ljusblÄ ögon och sÄg pÄ henne.
»Gör er inte besvÀr, lilla frun! Jag Àr mycket tacksam för det ni lÀt mig komma in.»
Det lÄg ett mycket ödmjukt och tÄligt uttryck öfver det tÀrda, skrynkliga ansiktet, och det föreföll henne som om nÄgon hviskade till henne ett vÀlbekant skriftens ord: »De saktmodige skola besitta jorden.»
»Hvem vet?» sade hon för sig sjÀlf. »Denne gamle man torde, nÀr allt kommer omkring, vara en kristen -- ett af Guds barn -- och detta oaktadt han Àr en positivspelare.»
Hon gick in i köket, tillagade en kopp té och framsatte en riklig mÄltid pÄ bordet samt bjöd dÀrefter in den gamle mannen. Han sjönk ned i den stol hon hade stÀllt fram Ät honom, men kunde icke tala, ty stora tÄrar rullade ned utför hans kinder. Men innan han begynte Àta, satt han ett ögonblick stilla, hopknÀppte sina skrynkliga hÀnder och nedkallade med hviskande ord en ödmjuk vÀlsignelse öfver mÄltiden.
»NÄgra hafva, utan att veta det, fÄtt Ànglar till gÀster», ljöd det inom Jennys sjÀl. »Robert har hÀngt en aflagd öfverrock och stÀllt ett par dÄliga stöflar i garderoben, jag tror de skola passa honom», sade hon för sig sjÀlf och skyndade bort för att hÀmta dem.
Det var en lycklig man, som en halftimma dÀrefter gick dÀrifrÄn med rock, stöflar och en hel krona i fickan, och Jenny kÀnde sig mera tillfredsstÀlld Àn förut.
DÄ hennes bror Robert kom hem denna afton, berÀttade hon honom, hvad hon hade gjort, samt tillade: »Han bor i n:r 56
