Julfrid: 1899

Hvarför utgör julen en så stor glädjefest?

Julbetraktelse af kyrkoherde S. E. Hagberg.

Text: Luk. 2: 1-20.

I.

Julen har, sedan den först började firas, alltid och öfverallt blifvit ansedd såsom de kristnas största glädjefest. Den är så med rätta, och det af många skäl.

Det är en glädjefest, emedan det vi glädja oss öfver är något verkligt.

Ingen historisk tilldragelse är vissare och kraftigare vitsordad än den, att Jesus Kristus kommit i köttet. Ingen kristendomens motståndare, som känner historien, vågar bestrida det faktum att Jesus är en verklig historisk person. Själfva den enkla berättelsen om hans födelse bestämmer så noggrant tid och omständigheter härför, att den, om den icke ägde verklig historisk grund för sig, vore synnerligt lätt att vederlägga.

Det är mycket i världen, som människor glädja sig åt, som sedan visat sig hafva varit blott illusion utan verklighet. Jag kände en person, som en sommar varit vid badort och, då han stod färdig att fara därifrån, gladde sig högeligen, att han genom sin badresa återvunnit full hälsa. Två dagar därefter, innan han ännu hunnit sitt hem och fått se de sinas ansikte, var han ett lik. Så osäkert och ovisst var det glädjeämnet. Jag hörde talas om en annan, som fått ett större arf, öfver hvilket han mycket gladde sig. Han uppgjorde stora och ljusa framtidsplaner för sig och de sina. Kort därefter gjorde banken, där han hade sina penningar insatta, konkurs och han förlorade alltsammans. Huru opålitligt var icke detta glädjeämne! Så är förhållandet med mycket annat, som i allmänhet utgör ämne för människors fröjd och glädje. I dag finnes det, i morgon är det borta. I dag är det ett glädjeämne, i morgon ett bittert sorgeämne. Huru ofta t. ex. hafva icke barn, som, medan de voro små, varit deras föräldrars stolthet och fröjd, sedan blifvit deras hjärtesorg. Men är det ditt hjärtas glädje att du fått en frälsare, så vet att den glädjen hvilar på en grund, som aldrig vacklar. När hälsa och krafter svika dig och lämna dig sjuklig och orkeslös, så har du ännu din frälsare kvar. När rikedomen, som möjligen gaf dig mycken hugnad, tar vingar och lämnar dig åt fattigdomens och nödens hårda omfamning, så omslutes du likväl ännu af din frälsares hulda armar; han försvinner icke såsom en skön dröm; han är en verklig, lefvande i världen kommen person. Därföre, den som önskar äga ett verkligt, varaktigt och rikt fröjdeämne, han söke sin glädje i Gud.

»Glädje utan Gud ej finnes, utan Gud ej finnes frid; Tom den lycka är som vinnes, om vi glömma Gud därvid. Men ej högsta nöd skall rycka glädjens känsla ur vårt bröst Och i både nöd och lycka vi förnimma Herrens röst.» Ps. 217: 1.

II.

Julen är en glädjefest, emedan den gifver ett glädjeämne åt alla, ej minst åt de ringa.

Huru kan icke ett enda surmulet ansikte fördystra en glad familjefest! Man gör ju allt för att få den bedröfvade glad igen, att han icke med sina tårar måtte hindra glädjen att vara rätt fri och yster. Är icke månne detta den innersta tanken i julgåfvorna? Julen är en glädjefest, då alla känna sig vilja vara glada, därföre söker man mota ut tårar och dysterhet med gåfvor. Huru gärna man vill gifva just det, som kan framkalla glädje! Hos de små lyckas detta så väl. De kunna ännu vara rätt tacksamma, och tacksamma och glada åt det lilla. Men det är icke blott i de enskilda hemmen, man genom gåfvor söker bereda glädje åt de olika familjemedlemmarne; om julen har man en känsla af sin samhörighet i den stora människofamiljen. Då, om eljest någonsin, vidgas hjärtat och man tänker gärna på att bringa någon glädje och hugnad i de torftigas hem. Du lyckligt lottade, du gör väl däri! Huru kan verklig glädje trifvas i ditt hem, där dina barn samlas kring den lysande julgranen och sina rika gåfvor, om den bistra nöden framkallar ängslan och bekymmer i din grannes koja? Hvilken glädje kan du icke framkalla i de fattiges hem genom en för dig ringa uppoffring! Den glädje, du bereder andra, smittar ditt eget hjärta. Försök, och du skall få se!

I det rika fadershuset i himmelen var stor glädjefest den första julnatten. Alla änglaögon skådade med hänryckning och fröjd ned till ett afsides liggande stall i Betlehem. Aldrig hafva små barnaögon så tindrat i julljusens sken, som änglaögonen tindrade i häpen beundran, då de blickade ned på det nyfödda Jesusbarnet. Så stor glädje kunde de rakt icke behålla för sig själfva