Sida 16
tydligen en frÀmling. Kanske nÄgon som vill lÄna hus öfver natten? Han skakar snön ur sitt lÄnga, yfviga skÀgg, och mor Lisa gÄr honom till mötes.
»God afton hÀrinne!» hÀlsar frÀmlingen.
»God afton!» hÀlsar mor Lisa tillbaka.
»Skulle be att fÄ lÄna hus öfver natten», fortfor frÀmlingen.
Hon tyckte att han sÄg sÄ hygglig ut, att hon tryggt kunde lofva honom det. Hon hade ett ömt hjÀrta för sin nödstÀllda nÀsta, och aktade pÄ hvarje tillfÀlle, som gafs, att tjÀna nÀstan med det pund, hon hade anförtrotts, eller med andra ord, pÄ det sÀtt som hon kunde.
»Jag har inga bekvÀmligheter att bjuda herrn pÄ; men vill herrn ligga pÄ en bÀdd vid spiseln, sÄ vill jag göra det sÄ bekvÀmt jag kan Ät honom», sade hon.
FrÀmlingen tackade och beredde sig att aftaga sin ytterrock, sedan han lossat och satt ned sin rÀnsel pÄ golfvet, dÄ mor Lisa, som hÀrunder -- ledd af nÄgon aning -- noga betraktat honom och sett, att han var klÀdd i prÀktiga sjömans klÀder, pÄ en gÄng utstötte ett skri.
»Ăr det -- kan det vara -- Ă€r det möjligt? Det Ă€r ju Per!»
Den gamla vacklade fram mot frÀmlingen och föll i hans armar.
»Mor! mor!» ropade han, pÄ det klara med att han var igenkÀnd.
Ty det var Per och ingen annan Àn han.
Men den scen, som i detta ögonblick framstÀllde sig i den lÄga kojan denna julafton, dÄ den gamla Ànkan slöt sin för död ansedde son i sina darrande armar, var nÄgot, vÀrdigt en god mÄlares pensel.
*
Sedan Per hade flackat hafven omkring, och senast varit i Melbourne, hade han gripits af hemlÀngtan och rest direkt hem för att jula i hemmet, helst under alla de Är han varit borta inga underrÀttelser frÄn hans moder hade nÄtt honom, ehuru han hade skrifvit flera bref hem. Hvar dessa hafva hamnat, veta postverken i de olika lÀnderna, men till sin bestÀmmelseort hade de ej framkommit. AnlÀnd till hemorten denna julafton, hade han trött kÀmpat sig fram i snöstormen till K. by, hvilken var belÀgen nÄgra kilometer frÄn hans hem. HÀr hade han trÀffat Ätskilliga bekanta, men ingen hade i den skÀggige vandraren igenkÀnt »Per, som tog till sjös», och han hade, minnesgod af huru hans moder uti deras stuga beredt en god bÀdd Ät mÄngen trött vandrare, kommit pÄ den tanken att han kunde, utan att blifva igenkÀnd af henne, be henne att fÄ lÄna hus öfver natten och sÄ, nÀr det beviljats, i ett lÀmpligt ögonblick uppenbara för henne, hvem han vore.
Men modersögat var, som vi sett, för skarpsynt för att icke i den reslige sjögasten, trots det lÄnga skÀgget, igenkÀnna sonen.
Nu sutto de emellertid dÀr, sida vid sida de bÄda, samtalande med hvarandra.
»Ăr du kyrkskrifven Ă€n i himmelen Per?» ljöd hennes frĂ„ga.
Det lÄg bÀfvan i tonen.
»Ja, det Àr jag, mor», svarade han med en all ovisshet förjagande Àrlighet.
Huru mycket hade hon icke att frÄga om och berÀtta för honom. Och han sedan!
Det vore svÄrt att afgöra Ä hvilkens sida Äterseendets glÀdje var störst.
Men denna julafton var det jul i kojan.
Aug. D.
*
Frikyrkliga samlingslokaler.
Det Àr icke sÄ synnerligt lÀnge sedan inom vÄrt land uppfördes det första s. k. missionshuset. De, som voro med att uppföra detta, trodde nog icke, Àfven om nÄgon skulle profeterat det, att man inom nÄgra tiotal af Är skulle hafva en sÄdan mÀngd af dylika hus, som man nu har. Och de, som hÄnande skrattade Ät det företaget, som nÄgra fattiga vÀnner togo sig före, att pÄ enskild vÀg och med frivilliga gÄfvor bygga en samlingslokal, hafva för lÀngesedan kommit pÄ skam. Detta första hus har Ätföljts af tiotals, nej hundratals andra, sÄ att man f. n. rÀknar de frikyrkligas samlingslokaler i antal af omkring 3.000, representerande ett vÀrde af flere millioner kronor.
Man mÄste förvÄnas, dÄ man stÄr inför dessa summor och besinnar, att alltsammans tillkommit pÄ frivillighetens vÀg. Intet statsanslag, inga skatter eller donationer har man haft att tillgÄ, utan har det i regel varit de troende sjÀlfva, som pÄ de olika platserna offrat, bedit och arbetat, tills det efter behofven och ansprÄken lÀmpade församlingshuset stÄtt fÀrdigt. Ofta har man dÀrunder fÄtt bevittna verkligt rörande drag af gifmildhet och uppoffring, som inför en ogudaktig och hÄnande vÀrldshop visat hvad den kristliga kÀrleken förmÄtt utrÀtta. De yttre orsakerna till missionshusens uppförande hafva nog varit mycket olika. I de flesta fallen har det varit ett djupt behof af att för sin andliga uppbyggelse fÄ ett rum, dÀr man kunnat samlas omkring Guds ord utan att behöfva vara bunden en gÄng för alla till en viss tid och form och till en lÀrare, som varit allt annat Àn andlig. MÄnga hafva »byggts af prÀsterna» pÄ sÄ sÀtt, att de hafva stött de troende frÄn sig och stÀngt skolor och sockenstugor för deras möten, och dÀrigenom hafva dessa tvungits att skaffa sig egna lokaler. à tskilliga missionshus finnas ocksÄ, hvilka hafva kommit till stÄnd genom troende och gudfruktiga prÀstmÀns direkta medverkan. I mÄnga fall hafva de lokala förhÄllandena varit sÄdana, att det för folkets andliga bÀsta varit alldeles nödvÀndigt att fÄ ett hus att samlas uti, enÀr det varit lÄngt till kyrkorna, och folket dÀrför sÀllan gÄtt dit. Ganska mÄnga af vÄra missionshus och kapell torde ocksÄ, sorgligt nog, hafva uppförts sÄsom en följd af olika Äsikters och partiers framtrÀdande ibland de troende med ty Ätföljande slitningar.
Hela denna mÀngd af missionshus och kapell Àr dock ett talande bevis för den kraft, som ligger uti Guds ord. De Àro en del af den synliga frukten frÄn de friska andliga nÄdesvindar, som under de senaste 40 Ären blÄst genom vÄrt Àlskade fosterland. Ty hvad Àr det som gripit massorna och kommit dem att med hÀnförelse och glÀdje offra dessa ofantliga penningsummor pÄ sÄ kort tid och samtidigt underhÄlla hundratals af sina söner och döttrar ute pÄ missionsfÀlten, om icke Guds ord, det enkla och ljufliga budskapet om Jesus och hans frÀlsning?
