Sida 27
I Dalom.
LÄngt upp i norden, dÀr furorna stÄ Som jÀttar och troll omkring bergen, DÀr wÀxer ett slÀkte sÄ kÀrnfriskt som fÄ Med stÄl i den innersta mÀrgen. De Àlska sen gammalt sitt fÀdernesland, 0m ock de fÄ Àta sitt barkbröd ibland, Det hÀrdade folket i Dalom.
Med Sturar och Vasar de drogo sÄ grant Mot dansken i örliga tider Och rÀddade Swerige frÄn afgrundens brant. Nu kÀmpas ej mer dessa strider; Men skulle wi hotas i bojor att slÄs De synas nog Äter pÄ Brunkebergs Äs Det trofasta folket i Dalom.
Förr skrefvo de lagar med bÄge och pil NÀr urgammal frihet man stÀckte, Och trodde ej danskens förrÀdiska smil, Fast guldstickad wante han rÀckte De wisste att wÀrna sin frihet och rÀtt Och krönte tyrannen han redde sig slÀtt För dristiga folket i Dalom.
Nu fejderna tystnat och landet fÄtt fred, Allt under kung Oscar den wise, Nu stÄ de i flitens och arbetets led Och Herren för freden de prise; Ty högt uti wördnad stÄr urtidens Gud, I ord och i gÀrning de följa hans bud, Det Àrliga folket i Dalom.
SÄ skydda, o Gud, detta hÀrliga land FrÄn hjÀrtefördÀrfwarens glafwen! LÄt aldrig dess frihet kring sjö och pÄ strand I synder och skam bli begrafwen! Nej, lÄt dina dygder som skimrande bloss Som fordom fÄ wara exemplet för oss, Du hugstora folk uti Dalom!
En sabbatsmorgon vid Siljan.
Det sabbat Àr, Drömmande, blÄ, ligger Siljan dÀr. FrÄn Leksandsnoret Hörs sÄngen i koret: Guds frid! Guds frid! Ljuder det sakta i högsommartid.
SĂ„ lugn Ă€r sjön, Smyckad som brud ligger Sollerön, MĂ„ngâ goda wĂ€sen Bland blomstren och grĂ€sen Hwiska: Guds frid! Uti en wĂ€rld, full af oro och strid.
I sÀllsamt skick Höjer sig tornet wid Vidablick, Syner sÄ höga Möta dÀr mitt öga. Guds frid! Guds frid! Brusar sÄ mÀktigt i höjden dÀrwid.
Wid tornets fot Sitter i trygghet för stormens hot En wĂ€ldig skara Af allmoge bara. Guds frid! Guds frid! Bjuder dem talarân med röst sĂ„ blid.
Det sabbat Àr, DÀrför till gudstjÀnst de samlats hÀr. Gamla och unga SÄ hjÀrtetvarmt sjunga; Guds frid! Guds fri! Hwile i Dalom till ewig tid!
KyrkofÀrden.
Se hwilken stÄt! Se bÄt wid bÄt Sig nÀrmar RÀttwiks strÀnder! Och sÄngen hörs HÀr Äran rörs Af kullors raska hÀnder.
PÄ Siljans wÄg GÄr detta tÄg I arla morgonwÀkten. Och kwinnor, mÀn, De bÀra Àn Den wackra högtidsdrÀkten.
Och par om par, Dit upp man drar Till gröna kyrkowallen, Att finna hamn I templets famn Hos Gud wid bönepallen.
Och sÄngen gÄr Som rus af wÄr PÄ hwita dufwowingen, Och herdens röst Her ro och tröst FrÄn wigda altarringen.
Det kÀnnes hÀr Att Gud Àr nÀr Och hjÀrtat wederkwicker; Det kÀnns sÄ wÀl Att törstig sjÀl Ur lifwets kÀlla dricker.
Ja, drick till lifs hwad hÀr dig gifs af nÄdens rika flöden! Och trÀd sen ut Och blif till slut Gud trogen intill döden.
Eric.
*
Frusna vÄgor.
Nyss tjöt den kalla nordanvinden uppĂ„ vidan sjö, Och skummig reste vĂ„gen sig med kammen hvit af snö. Hon höjde sig och sĂ€nkte sig och kom allt nĂ€rmâre land Och nĂ„dde slutligen den snöbetĂ€ckta, frusna strand. DĂ€r reste hon sig stĂ„tlig, hög och hvit, Ă€nnu en gĂ„ng Men sĂ€nkte sig ej mer -- hon frös till is vid stormens sĂ„ng.
Nu stĂ„r hon dĂ€r, en pelare af is, och spegelklar Ăr sjön, som nyss den breda böljan emot stranden bar. DĂ€r fĂ„r hon stĂ„, tills vĂ„rsol bryter bojan med sitt ljus; DĂ„ blir hon Ă„ter kastad ut i nordanvindens brus, DĂ„ fĂ„r hon resa sig med dĂ„n mot nĂ„gon annan strand, Och slĂ„s kanske af nĂ„gon annan vinter dĂ„ i band.
NĂ€r jag pĂ„ stranden sĂ„g sĂ„ mĂ„ngen frusen vintervĂ„g En tanke rann helt oförvĂ€ntadt upp uti min hĂ„g: MĂ„nnâ icke jorden Ă€r en strand vid lidandenas haf, DĂ€r tusen, tusen vĂ„gor söka bĂ€dda oss en graf, Och syndens stormar kasta vreda böljor upp mot land Att sköfla ibland dem, som bo pĂ„ dödens frusna strand?
DÀr maka sitter ensam sörjande i julekvÀll, DÀr nÄgon moder tankfull blickar upp mot himlens pÀll, Som vÀntade hon att fÄ höra nÄgon vÀlkÀnd röst FrÄn stjÀrnorna dÀrofvan, som Ät henne skÀnkte tröst, DÀr ha ju dödens stormar dragit fram pÄ vinterfÀrd Och gjort Àn tommare pÄ frid vÄr kalla, dystra vÀrld.
Dock ofta -- sÄsom vÄgen dÄ hon kom till strand blef is -- SÄ bindas Àfven syndens böljor, Herren Gud till pris. De resa sig sÄ högt och vilja störta öfver oss, VÄr lilla farkost lider svÄrt i fara att förgÄs. -- De resa sig och sÀnka sig, men Herrens dyra nÄd Beskyddar alla dem, som Àro hans i rÄd och dÄd.
Och snart, ja snart skall evighetens vÄrsol strÄla skön, DÄ flyr all köld, och nya jorden blifver evigt grön, DÄ smÀlter frusna vÄgen, och ej nÄgon hotas mer, Och ingen sörjer, intet öga tÄras, ingen ser Med Àngslig blick mot himlens stjÀrnor upp, ty dÄ Àr Gud Ju allt för oss och evigt vi hans egen dyra brud.
E. D--lm.
