Julfrid: 1899

Från nordligaste Sverige.

Då konungen 1894 invigde statsbanedelen Vännäs--Boden (Luleå--Gellivare-banan var då redan byggd af engelsmän), uttalade han den önskan, att samfärdseln mellan södra Sverige och de nordligaste bygderna af vårt kära fädernesland måtte föra med sig andlig såväl som timlig kultur och civilisation. Och det har visat sig att så skedde. Järnvägen gjorde i viss mening vårt nordligaste landskap stora tjänster. Men dessa tjänster äro icke illa lönade, tvärtom, det öfre Norrland har gifvit och kommer att gifva en rik belöning -- en nationalrikedom; det har lämnat sina berg, fjäll och höjder för den flitige arbetaren att öppna och ur deras inre hämta fram ur mörker och gömslen bergakonungens skatter. Tusende af vårt lands arbetare hafva där fått och få sitt lefvebröd. På den 207 kilometer långa järnvägen från Luleå till Gellivare forslas dagligen ned till Svartön vid Luleå minst fem godståg malm, som sedan utföres med ångbåtar till utländska hamnar under den tid sjöfarten är öppen. Det är dock blott en tidsfråga när den rika malmen kommer att förädlas genom elektrisk kraft, tagen vid ett af Luleå-älfvens vattenfall. Då kommer helt visst Norrland att intaga främsta rummet bland de järn- och stålproducerande orterna. Tillgångarne äro oerhörda, outräknade. Möjligen kommer hvad det lider äfven andra mineralier att påträffas; man tror, att det finnes äfven guld i bergen.

En blick på vidstående plansch visar oss världens nordligaste och sålunda äfven Sveriges nordligaste järnvägsstation, Malmberget. Där för omkring 10 år sedan endast funnos kala fjäll och litet dvärgbjörk och gran; där fälten trampades endast af lappen och hans renar, där växa nu upp samhällen och städer.

Det ledsamma i denna storhet är, att här liksom öfverallt på jorden synden är med, förorsakande nöd och död. De synder, som här florera, äro dryckenskap och otukt. Sämre individer ha här uppenbarligen slagit sig ned för att ockra på arbetarnes sämre lidelser. Det är hårresande att vara däruppe en dag, då arbetarne få sin aflöning, och se ynglingarne, då de gå ifrån bolagens kontor, där de erhållit fr. o. m. 90 t. o. m. 140 kronor för månaden, genast gå till närmaste lönkrögare, som har i beredskap sin vara. Denna sorgliga dryck har han smugglat in på de mest fiffiga sätt. Så har det händt, att mjölkflaskor kommit från Luleå med tvenne bottnar uti, den nedersta fylld med brännvin eller konjak och den öfversta med mjölk. Likaså hafva literbuteljer stuckits in i mjölsäckar m. m. Stora firmor i Stockholm, som föra brännvin, konjak och viner, känna till tjogtals ledsamma, demoraliserande smugglingssätt.

Dock fordrar sanningen att säga, att befolkningen, i genomsnitt skadadt, visst icke är att likna vid dem vi nu skildrat. Nej, hundratal, ja, tusental finnas, som lefva ett yttre redbart och anständigt lif. Dessutom finnas icke få troende. I Malmberget finnes en stor missionsförening, hvilken äger ett trefligt kapell och har egen predikant, E. O. Asplund. Samma är förhållandet i Boden och i Luleå. Vi presentera här bredvid Luleå Brödraförenings Betelkapell, nu fullt färdigt. Det är kärt för undertecknad att för vänner få presentera det, emedan jag fått vara med om att lägga dess första grundsten.

Staden Luleå ligger, som synes af planschen, på en landtunga och är nästan helt kringfluten af vatten. Läget är friskt och hälsosamt, emedan staden ligger vid Luleåälfvens utlopp i Bottenhafvet. Äfven i denna stad har Herren många af de sina.

Till slut något om lapparne. En renhjord synes här. Af den hämtar lappen sin föda, sina kläder och nära nog allt. Med den åker han i sin akja. Framemot jultiden komma lapparne i stora karavaner med sina renprodukter till befolkade handelsorter. Ledsamt nog finnas samvetslösa ockrare äfven för dem, som byta till sig lappens tillhörigheter för »eldvatten», som gör lappen vild. Dock är det bättre nu än förr i detta afseende. Nu byta de till sig mjöl, salt, kaffe och socker samt litet rödt tyg och någon grannlåt af kedjor m. m. Mycket säljes ock kontant. När de så fara hem ifrån marknaden, drager hvarje ren en säck mjöl. Så kunna två à tre lappar sköta ända till 24 renar, emedan de fästas med tåg i hvarandras akjor, hvilka tåg sedan löpa mellan renens ben. När så den första sätter sig i gång, måste hela tåget följa med. Ofta händer det att någon ren tröttnar och t. o. m. släpar; äro då lapparne fulla, händer det att renen dör och släpas med ändå. Reservrenar följa med och sättas för den tröttnades akja. Lapparne föra ett försakande lif. Ofta få de utstå svåra strapatser. När vintern kommer, begifva sig deras renhjordar nedåt kusten, och allt efter som de beta af mossan, måste lappen med sin familj följa med. Då få de bo i sin kåta, som består af en nedrökad duk, uppslagen kring några trädstockar, som äro resta i ungefär samma form som en kolmila. När så våren kommer, ja, redan i mars månad, och solen lyser varmt, begifver sig hjorden instinktmässigt upp till fjällen, och äfven då måste ägaren följa den på den cirka 40 mil långa vägen genom skog, myrar och öfver berg. Och under den långa färden passa både varg och mård på att förskingra hjorden, tagande sina byten.

Lappen är lättböjd till sin natur; han hör gärna Herrens ord och har en mycket stor pietistisk vördnad för andliga ting. I det afseendet hafva dessa nomader mycket att lära oss. Då vi nu fira julhögtid i varmt och trefligt tjäll, då nödgas de för sin utkomst följa sina renar, långt skilda från städer och byar, och få icke såsom vi så rikligen höra om honom, som kom i världen till vår frälsning. Låtom oss bedja för dem! Måtte den sanna ljuskällan hitta vägen till dem bland snö och fjäll. De behöfva det, de äro värda det.

Gifve Herren alla denna jultidnings läsare nåd att äfven tänka på dem med evangelium! Det är det, som kan göra dem lyckliga, så att de kunna försaka de olycksbringande rusdryckerna.

C. M. J-n.