Sida 125
Nionde kapitlet. Familjelif
— 125 —
en ångestfull blick — nå ja — jag kan ju se på den! Ni skall få svar om — låt se — i dag är det Lördag, ni skall få svar i slutet af nästa vecka.
Sonja steg upp och sade farväl — men redan i dörren, återvände hon och var med några steg åter framme vid hans sida.
— Snälla redaktörn! Tag den! Ni tror ej hvilken lycka ni då gör oss! Mammas själ ligger i hvad hon skrifverf Hon har lidit så outsägligt — hon behöfver så väl någon glädje! Nu sjönk Sonja ned på en stol och började gråta som ett barn, med ansigtet doldt i näsduken.
— Lugna er, mitt lilla snälla barn! Ja så det är för er mor ni ber — ja — jag lofvar att försöka göra allt för er!
Med af hopp skimrande blickar och ny spänstighet i hållningen återvände hon hem och gick smägnolande omkring, för att iordningställa middagen, tills modren skulle återkomma från utfärden.
Öfver hemmet hvilade derför en doft af hemtrefnad och poesi, som kom de inträdande att känna ett stort välbehag, då de trötta och hungriga kommo tillbaka.
— Hade vi nu mat, sä kunde vi bedja Yvonne och herrarna stanna, sade Sonja till modren, som klädd i hatt och kappa kastat sig ned i soffan.
— Det kunna vi skaffa! Ser du, Yvonne, och ni mina herrar, vi bestå oss ej med någon tjenarinna, annat än Sonja. — Vill ni nu äta middag här, så får ni sjelfva skaffa er mat så är hon nog snäll och lagar den, icke sannt Sonja? — Du Yvonne får hjälpa Sonja och du Linda.
— Mamma! Huru kan du mottaga gäster på ett sådant sätt första gången? afbröt Linda missnöjd.
— Detta anser jag vara bästa sättet — i annat fall x hade de fått gå ut och hem till sina ungkarlsboningar — svarade fru Fägerfrost, road af allt ovanligt och af att göra efter sina egna infall.
Yvonne, fick låna ett förkläde af Sonja och de unga fllickorna sprungo gladt skämtande omkring och slamrade med tallriker och fördjupade sig i flickförtroenden.
Linda hade framtagit sina ritsaker och satt tyst och
Källa: Alvin · ·
