Sida 331
Tjugoandra kapitlet. Svikna
— Hon kände sig ej rigtigt kry — utan lade sig en ^stund.
Det var som om Leo ej hört hvad Yvonne sade, så likgiltig såg han ut när de talade om Anna.
— Jag kunde aldrig tänka mig, att äfven ni i så hög grad kunde besitta den där kvinnoegenskapen att retas — men nu vet jag det dock. Hvarför ville ni ej resa med i morgon? Var det därför att jag önskade det? Var det därför att ni måste åka med mig?
— Det kunde jag omöjligt veta. Jag ville ej — därför — att jag ej — ville!
— Kvinnologik i sanning.
— Jag vill just ej utsätta mig för obehagligheter.
— Hvilka obehagligheter?
— Efter hvad ni nyss sade, så var ni för en stund sedan färdig att öfverfalla mig därför att jag retade er — Jag vet ej hvad som kan hindra att det går på samma sätt en annan gång. — En person som så litet förstår attbeherska sig, som ni, kan man ej vänta mycket af.
— Ni dömer med ungdomens vanliga stränghet. Jag försäkrar er, fröken, att jag kämpar nästan onaturligt med mitt inre upproriska jag — men — det ges tillfällen i lifvet då man ej kan beherska sig.
— Men tänk, i hvilka förfärliga obehag ni då skall störta er, herr Bardack, om ni ej kan öfvervinna er sjelf!
— Ja — det är klart.
— Men ni kämpar ej ärligt ... nu är ni ju vid den ålder, då ni borde kunna beherska er.
— Anser ni mig då så lastgammal?
— Jag vet ej hur gammal ni är och dessutom ges det väl ej någon viss ålder därför.
— Nej — ni har rätt. Det ges ingen ålder — blott ett medel finns, och det är att af kärlek gifva vika.
— Det kanhända, svarade Yvonne och lät sitt långfinger glida upp och ned i fingerborgen. Hon fick ett drömmande uttryck — ännu mera än vanligt.
— Jag försäkrar er, att för mig finns inte något annat som hjelper, än kärleken till en renhjertad, god och fördragsam kvinna.
— I så fall borde ni vara helt annorlunda, svarade Wonne och böjde sig ned öfver sitt arbete.
Källa: Alvin · ·
