Sida 333
Tjugoandra kapitlet. Svikna
— 333 —
— Hjelpa mig att öfvervinna mig sjelf, ingen skulle såsom /« kunna det. — Yvonne! ni lilla älskade barn! säg att ni förstått mig! Han ville fatta hennes hand...
— Herr Bardack! Huru kan ni hyckla på detta sätt?- Huru vågar ni komma med sådana ord, då ni vet att jag känner allt, då ni vet att jag . . . Är det därför att jag är hennes dotter? Tror ni att det ligger i blodet? Tror ni att jag nödvändigt måste sjunka lika djupt som hon...
Yvonne reste sig häftigt och flämtande, hennes ögon voro svarta och kinderna purprades, under det att hon kastade hufvudet bakåt.
— Ni vågar därför att ni vet mig vara värnlös men Gud, som vet att jag ej syndat med vett och vilja,. Gud är milt beskydd! Han skall hjelpa mig, fast jag är dotter till denna eländiga.. .
— Yvonne! ni missförstår mig... jag fordrar ju ej något af er, — blott att ni skall hjelpa mig att bli lika god och ädel som ni sjelf är ... ni är mig så kär, så kär.. . hvarför får jag ej säga det? Se så! var lugn och sätt er här! Så där ja — nu ha vi ju bytt roler! Nu är det ju jag som beherskar mig. Säg! gör jag ej det — nej! låt mig fatta er hand, ni måste känna huru mitt hjerta slår våldsamt... och likväl sitter jag här så lugn. Ser ni ej, att jag redan... för er skull... blott för er... kan beherska mig... Yvonne!
Han framflämtade dessa ord, ofta afbruten af sin häftiga rörelse.
Ådrorna svälde till små knutar vid tinningarne, och ögonen flammade, men likväl satt han helt fogligt och stilla bredvid henne.
Hon lugnades så småningom af hans röst och satt stilla och viljelös, medan hennes hjärtas slag voro nära att kväfva he nne, hon kände en brännande outredd åtrå att få kasta sig till hans bröst — att där söka skydd emot sig sjelf, och sina omedvetna känslor. Men nu hade hon sjelf befallt honom att vara lugn — hade förbjudit honom att tala till henne om kärlek, hvad tjenade det i alla fall till... han var
ju en annans! I hennes ådror flöt blod som var besmittadt af synd och elände ... hvad lönade det att kämpa ... tänkte hon, motsägande sig sjelf... hvartill tjenade allt i
Källa: Alvin · ·
