Sida 363
Tjugofjerde kapitlet. Åter i hemmet
— 363 —
— Af en skolkamrat som tjenat där, och som flyttat, «därföre att fru Bardack håller på att dö i smittkopporna.
Mirtza hörde med hela sin själ och kropp.
— Hvad sade hon mera?
— Ah, det var så mycket så. Hon talade om att Yvonne var som herre i huset och styrde och stälde med allt efter egen vilja. Alla tjenare hade hoppats att den snåla, stränga unga frun skulle dö då hon var sjuk, och att fröken Yvonne skulle komma i hennes ställe.
— Huru kunde hon komma med något sådant?
— Därför att patron Bardack blifvit spak som ett lamm, sedan hon kommit i huset, och hvar och en af tjenstpersonalen är öfvertygad om att det är af kärlek till fröken, som han är sådan.
— Ah,' — sade Mirtza och bleknade, de tro så! ja ja — hvem vet.
Hon tömde häftigt sitt glas, och fyllde det ånyo.
— Skål, Andrée! Dessa upplysningar skall ni ejgifvit mig för intet.
Hvad tycker ni om det där röda sidenlifvet som jag hade på mig i förgår? Jaså! Ni skall få det blott jag får höra ännu mera — ni förstår — det gäller min dotter.
Då Andrée just ej hade stort att tillägga men gerna önskade äga det lysande lifvet broderade hon ut alla detaljer efter bästa förmåga ... och hon lemnade snart derefter Mirtza, försatt i en sinnesförfattning gränsande till vanvett.
— Min dotter! min dotter! upprepade hon monotont, och gick fram och åter i sitt rum vridande sina händer.
Med förtviflan tänkte hon sig dottrens ljufva skönhet och mjuka kvinliga väsen — detta var för Leo — hennes vekhet och behof af skydd och hans obrutna kraft!
— Jag hatar mittt eget barn! ah! hvarje stund jag vet dem i hvarandras närhet förgiftar — mitt lif afgrundens marter kunna ej vara värre än mina kval i denna stund.
Mirtza kände sig verkligen sjuk af alla sina själskval — och det passade ju så mycket bättre som detta kunde gälla som bevekande skäl för Yvonne att försona sig med modren.
Gösta Väller var ej sen att efterkomma hennes! begäran att skrifva till Yvonne och bedja henne komma hem till den sjuka modren.
Källa: Alvin · ·
