Sida 459
Trettioförsta kapitlet. Ett år senare
— 459 —
några tomma fraser. — Han hade, när han skiljts från henne, för en stund gripits af sin gamla kärlek för henne — ■och skrifvit ett bref. — Detta tog hon för kontant, och •svarade med ett djupt, allvarligt kärleksfullt bref — — hon påklädde honom åter de egenskaper hon önskade att han vore i besittning af — och trodde att hon älskade honom ännu — Och så detta svar — dessa fadda, ljumma rader!
Hon rodnade, blott hon tänkte derpå, och satte sig, när Sonja nu var ur vägen, att skrifva ett oåterkalleligt afsked — hvad tjenade det till att gå så här — det blott utmattade hennes intresse för andra saker. — Nu ville hon gifva •dödsstöten åt egen personlig lycka och — ungdom.
Men nu var Sonja åter hemma.
— Nu komma de nog snart — vill du se hvad Bengt sändt mig! De härligaste blommor! rosor midt i vintern ! — och här till dig — reseda och chrysantemum — Bengts älsklingsblommor.
En härlig doft spred sig i rummet.
— Du skall sjelf vara klädd i rosor, en sådan dag som denna — sade Malin, som hastigt lagt undan skrifmaterielen — och nu fästade rosorna på sin dotter.
Det ringde, och Sonja, som trodde det var Bengt, sprang rodnande ut för att öppna.
— Det är bref från Linda, med Paris i poststämpeln. Vet du mamma, jag tycker att vi äro så lyckliga vi kunna vara, såsom det nu är, då Linda äfven fick sin käraste ■önskan uppfylld, att resa till Paris och måla. Jag tänker utt farbror Vedel kanske vill ha lön för sin vänlighet genom att få linda till slut — och det vore bra synd om henne.
— Jag tänker att det är dig han vill ha som belöning! •men nu får han ju i morgon redan veta att detta är omöjligt.
Nu ringde det åter, och denna gång var det Bengt.
Sakta och trofast lade han sin arm om Sonjas lif och såg in i hennes ögon, då han sade:
— Jag har en bekännelse att göra dig. Jag har älskat Yvonne, Sonja — med hela min själ.
— Bengt — jag vet det — men nu.
— Min kärlek har tagit en annan form, sedan jag
Källa: Alvin · ·
