Sida 5
Första kapitlet. I Spelhålan
— 5 —
hetsigt. Har ni en gång dragit mig in på denna bana, måste ni fullfölja ert verk. — Ni måste vara barmhertig och icke stöta mig bort från er!
— Jag är trött! Ser ni då ej att jag är trött? utropade hon häftigt, och gaf honom en mörk blick.
—- Just derföre, Mirtza, närmade jag mig eder; hvem om ej jag, skulle ega rättighet att då vara hos er.
Betjenten närmade sig i det samma med ett bref i handen.
— »På silfverbricka», har jag ju sagt dig, sade hon, och stampade med hänsynslös häftighet mot mattan, som förtog hvarje ljud af denna för Mirtza ej alls ovanliga rörelse.
Ett högst opassande leende lekte på Rouls läppar, när han efter en stund återkom och under en nästan löjligt djup bugning framräckte brefvet på en glänsande silfverbricka.
— Åh, han är infam, dender varelsen! sade Mirtza, och sträckte ut handen, för att från divanbordet taga pappersknifven med hvilken brefvet skulle öppnas.
— Ni kan ej vänta bättre af honom.
— Huru så?
— Man gifver ej förgäfves ena stunden fria tömmar åt en yster sprakfåle! Det går ej så lätt, må ni tro, att den andra hålla in det skenande djuret.
— Hvad menar ni därmed? Ni skulle väl ej händelsevis vara svartsjuk på — min betjent?
Mirtza kastade sig tillbaka mot soffstödet med ett hårdt tvunget skratt.
Den unge ädlingens panna lade sig i djupa veck, och han blickade dystert framför sig.
— Ni är min sångmö — Ni är solen i mitt lif — 1 denna sol får ej finnas fläckar! Jag kan ej lida att menniskor, att dessa glopar — denne betjentslyngel behandlar
Källa: Alvin · ·
