Ett stormigt lif : verklighetsskildringar ur stockholmslifvet

— 93 —

— Jag kan inte dansa, mamma! Låt mig slippa, bad hon bevekande och drog sig med en rädd rörelse undan när Bengt gjorde en rörelse för att slå armen om hennes lif.

— Kunna vi ej i stället tala en stund? sade Yvonne och såg upp med en öppen, barnslig blick.

— Då få ni gå dit in och sätta er, afgjorde Mirtza bestämdt, och det föll dem ej in att motsäga denna myndighet.

Snart såg Mirtza dem inbegripna i lifligt samtal med fru Fägorfrost, för hvilken hon presenterat sin dotter och Bengt, under förhoppning att de unga skulle trifvas väl tillsammans.

Sjelf gick hon af och an i det tomma rummet näst intill danssalen, rof för den mest trånande längtan. Hon hade ej sett Leo på åtta dagar, och hon trodde sig ej kunna lefva en dag längre utan bonom. Hon stod stilla vid divanbordet och stirrade med en slö, frånvarande blick framför sig, då hon tyckte sig höra de välbekanta stegen på mattan.

I nästa ögonblick slöts hon till Leos bröst, och hennes läppar sökte med hängifven kärlek hans.

Var det ett foster af hans fantasi, eller kunde det vara möjligt, att han omärkligt lösgjorde sig från henne och med ett knappast märkbart uttryck af ogillande betraktade henne.

Hon såg upp på honom med en djup, forskande blick i det hon frågade.

— Hvilken väg kom du?

— Genom blå salongen, men hvarför frågar du det?

Ett nästan omärkligt leende öfverfor hans ansigte.

— Men apropos blå salongen, hvem var den unga flickan, som satt där?

— Där fanns ju många unga flickor, svarade Mirtza i det ett fint veck bildade sig mellan hennes ögonbryn.

— Naturligtvis, men det var blott en, som väckte uppmärksamhet, du förstår helt säkert hvem jag menar.

Mirtza böjde fram hufvudet, så att hon kunde taga en ■öfverblick öfver sällskapet i salongen.

— Ja — jag förstår det — jo det är Sonja Fägerfrost, dotter till min (skolkamrat tänkte hon säga, men hejdade sig, ty fru Fägerfrost såg betydligt äldre ut än Mirtza —)