Sida 154
Hästgardisten
154
HÄSTGAEDISTEN.
skall sluta på ister. Kammardörren öppnades. En betjent i livré öfverlemnade åt herr löjtnanten en biljett och aflägsnade sig, utan att afvakta svar.
Vår hjelte — ty det är verkligen herr Wilhelm Starén, som slagit sig ned på källaren Freden — öppnade biljetten. Låtom oss se honom något öfver axeln, så lång han än är, och läsa hvad som kan stå i denna biljett. Vår hjelte darrar något på handen — hvaraf kommer det? Ar det en utmaning på lif och död, på pistol eller värja? Nej, och för öfrigt, skulle väl den kunna darra, som tjenstgjort vid lifgardet till häst? Men hvarför darrar han, hvarför blir hvitögat så stort? Hur är det väl möjligt, att en biljett af följande innehåll kan förorsaka en sådan effekt?
»Herr löjtnant!
Mer än en månad har. förflutit, sedan jag i stadens tidningar såg ert namn upptaget bland ankomne resande. Det kan ej vara er obekant, att jag bor i Stockholm; men ändå har jag ej blifvit hugnad med något besök, ehuru jag, i egenskap af gammal bekant, tror mig hafva rättighet att fordra det. Men vi qvinnor äro vana icke blott att glömmas snart, utan äfven att snart glömma. Jag glömmer derför er oartighet, med det vilkor att ni i morgon dricker té hos mig, då jag möjligtvis äfven får det nöjet att göra er bekant med min tillkommande man och min lilla Adolfs blifvande styffader.
Er tjenarinna och vän
Therese v. F.»
Nå, det der var ju högst naturligt och dertill på köpet mycket artigt. Och likväl låg det något mycket onaturligt i vår mans ansigtsvridningar, under det han läste brefvet. Hans mumlande lör sig sjelf torde förtjena att komma till allmänhetens kunskap.
»Hennes tillkommande man . .. död och förbannelse 1. .. En styffader åt lilla Adolf. .. kan man se ... ha, ha I .. . Jag önskade att hin måtte. . . men hvad rör det mig? Hvad bekymrar det mig, om hon också gifter sig? . . . Men . . . men skulle det väl vara möjligt att jag är henne likgiltig? Att hon ej älskar mig?... Ty om hon älskar
Källa: Project Runeberg ·