Sida 156
Hästgardisten
156
HÄSTGAEDISTEN.
specerilager af bevekande ord, inlagda i en strut, förfärdigad af en bankotia. De begge herrarne gingo under den lifligaste försäkran att om tvänne dagar återkomma. Vår hjelte var nu ensam igen.
»Det återstår mig blott detta,» sade han till sig sjelf; »ty medan min lycklige rival, lycklig genom min egen dumhet, får de skönaste utsigter i verlden från tvänne de präktigaste landtegendomar, och medan hans blick får glädja sig åt det goda stångjernssmidet vid lika många bruk, måste jag kanhända njuta utsigten af Hornsgatan och nöta sönder pannan mot fönstergallren. Men min hämd, min rysligt tillämnade hämd?. . . Skall jag då väl göra bättre figur på gäldstugan, än jag gjorde som korpral vid gardet?. . . Den hämd, som rasar mellan fängelsemurarna, krossar sitt eget hufvud, men visst ej någon annans.. . Kors, hvad jag varit för ett nöt! Jag kan bli ursinnig när jag tänker derpå.. . Nej, nej, i dag måste det vara afgjordt, i dag måste jag höra ett annat utslag afkunnas, och blir det mig emot, då slut mig inom dina murar, du bysättnings-häkte, som kallas för grafven!»
Han tog sin hatt och sin kappa och rusade på dörren.
8.
Samma förmiddag satt i sin boudoir, lutad mot diva-nens ejderdunskuddar, enkefriherrinnan v. F. En tunn, hvit morgonklädning faller i rika veck kring de yppiga formerna, och det sköna hufvudet böjer sig mot den höga, bländande barmen, liksom ville det utforska orsaken till dess oroliga vågor, medan höstsolens inströmmande strålar smeka den blottade, välrundade armens hvita sammetsfjun. Hastigt spritter den härliga gestalten upp ur sin tankfullhet, ty sporrar klinga i förmaket, och innan ännu betjenter och kammarjungfrur kunnat hindra det, står på boudoirens turkiska matta den djerfvaste bland män. Men, märkvärdigt nog, upplöser sig förtrytelsens mörka färg på tjuserskans
Källa: Project Runeberg ·