Sida 158
Hästgardisten
158
HÄSTGABDISTEIT.
Vår hjeltes blick flög kring rummet och stannade på en liten blinddörr.
»Förbannelse 1 Han hör oss kanske ... ve honom om han det har gjort!»
Vår hjeltes hand flög till sabelfästet. »Ni ler ... jag har då här ingenting annat att göra, än mörda honom och .. . mig.»
»Ett dubb.elt sjelfmord, min herre!»
»Ni hädar... och ni gör rätt deruti, ty jag är en usling .. . farväl!»
Han gjorde en rörelse för att lemna rummet.
»Jag tyckte ni ropade mig, fru friherrinna?»
Hennes läppar voro slutna; men hvad sade tåren i det högblå ögat?
»Ni liknar någon i denna stund, min fru,» sade han med rörd stämma.
En liten paus uppstod.
»Ni liknar henne,» återtog han, »som för sex år sedan gråtande slets ur min famn af en grym fader.»
»Men ni...» stammade hon.
»Jag?»
»Ni liknar ej honom, som då blandade sina tårar med hennes. Ni är hård, grym ... ty af en enda obetänksam blick från en qvinnas öga har ni smidt den dolk, ni stött i hennes hjerta.»
Han sjönk förkrossad till hennes fötter med händerna öfver ansigtet. Det sexåriga molnet öfver hans ögon smälte i en flod af tårar.
»Ja, ni har rält,» sade han, snyftande som ett barn, »ja, ni har rätt, min stolthet var den klippa, hvarifrån jag störtat mitt lifs högsta lycka ned i djupet. Nu äro mina ögon öppnade, och för sent; men englars förlåtelse kommer aldrig för sent. Jag tigger er derom och bjuder er för denna förlåtelse mitt sista . . . mitt sista farväl!»
Hon lade sina händer på den knäböjandes skuldror. De speglade sig i hvarandras tårar. Ju mer de deruti sågo sig sjelfva, desto närmare nalkades deras ansigten hvarandra.
»Wilhelm I»
»Therése!»
Det fanns ej mera två i rummet. Försoningens och kärlekens kyssar hade förenat dem till en. Minuten blef en sekund, timmen en minut.
Källa: Project Runeberg ·