Sida 241
Lilla Telemak
LILLA Ti5lEMAK.
Hl
dragare i morgon för ätt köra upp en liten odling, som jag har vid Alnästorpet, ty mina äro upptagna för andra nödvändiga körslor?. .. Tack för det. . . Adjö med er och glöm inte bort Skönvik!»
Prosten bockade sig och gick. Hans inre var svära beklämdt. Ej nog dermed, att hans egna förhoppningar med ens störtat tillsammans; han hade äfven bidragit till sin egen sons olycka. Om hans son i sitt gifte med fröken Clementine blifvit egare till Skönvik, och om han under detta sitt äktenskap med döden afgått, ty ungt folk har mycket lättare för att dö än gammalt, så hade ju till honom, sonens laglige arfvinge, naturligtvis öfverflyttats åtminstone hälften af denna härliga egendom, som han nu lemnade bakom sig, och hvars lunder och trädgårdshäckar med ett visst triumferande hånlöje hviskade honom sitt farväl. Ah, det var förfärligt!
Och mamsell Haglund se'n ■— prosten skallrade tänderna vid blotta tanken på henne. Och hans dragare se'n — prosten måste stödja sig mot ett träd för att ej digna till marken vid blotta föreställningen af deras promenader i en annans arbete och dertill på sådana egor, på hvilka numera ingen välsignelse kunde knoppas och blomma.
När prosten hemkommit, kallade han in Märtha och lexade rätt duktigt upp henne för det hon använde hela sin tid på spådom och signerier. Slutligen befalde han henne koka fläderte, hvarefter han lade sig, och sedan han intagit ett kamfertspulver och druckit några koppar af ifrågavarande te, insomnade den andlige mannen; men hans sömn afbröts oupphörligt af feberartade, förskräckliga drömmar.
Och ned sjönk dagens sol bakom Skönviks skogar och vattendrag, och månen blänkte fram genom molnens tunna förhängen, skådande mildrikt ned öfver herrgårdens stolta byggnad och gjutande sin magiska glans öfver den lilla ån, som framlekte sin evigt jollrande barndom emellan trädgårdens törnroshäckar.
På den lilla gröna bron, som öfver den glittrande ån sträckte sina spensliga former, syntes tvänne personer, samtalande med hvarandra.
Taflor och berättelser. III.
16-
Källa: Project Runeberg ·