Sida 100
Lejonborg! Lejonborg! Uppoffra ditt enskilda lugn och blif en landsens fader!»
Så ropade stentorsstämman och blef ej den ropandes röst i öknen. Grefven satte sig i rörelse. Det ramsvarta hästspannet tuggade silfverhvit fradga, och paradvagnens hjulskenor gnistrade mot gatstenarne. Grefvens ansigte blef allt ljusare, hans gestalt allt högre. Hans vänner lyckönskade honom, och tidningarna talade redan om hans blifvande utnämning, utan några kitsligt tillfogade reflexioner, ty ännu trodde flertalet af det goda folket, att, liksom länderna enkom voro till för konungarne, voro också länen endast till för landshöfdingarne. Det är blott de senare decenniernas afskyvärda, stormuppfylda irrläror, hvilkas helgerånande vingar utfläktat och släckt den menlösa trons genom sekler brinnande låga.
En dag fick grefve Lejonborg ett bud från en verksam vän och hög gynnare, grefve V***, hvilken anhöll om ett samtal med landshöfdingkandidaten.
Grefve Lejonborg kastade sig i sin vagn, höll framför grefve V***s port och befann sig snart mellan fyra ögon med sin verksamme vän och höge gynnare.
»Min ädle vän!» började grefve Lejonborg samtalet, andtruten af språnget uppför trapporna; »du kan inte föreställa dig, hvad jag är öfverlupen med sökande till landssekreteraretjensten i mitt med konungens och Guds nåde snart blifvande län ... Den ene bjuder öfver den andre, den ene skickligare än den andre ... Den ene har de relationerna, den andre de rekommendationerna. .. Man kan bli yr i hufvudet af mindre ... Hvem skall jag taga? Hvem skall jag skänka mitt förtroende? ... I ett afseende är mitt beslut fattadt, oåterkalleligen fattadt ... En adelsman blir det, bestämdt en af ridderskapet och adeln ... Jag ogillar på det högsta alla uppspädningsprocesser, de må nu röra vin eller administration ... Jag ogillar ... Men hvad funderar du på i dag, min ädle vän och gynnare? ... Din blick är mulen, din panna rynkad ... Hvilka stora planer hvälfver du ånyo i ditt allt omfattande hufvud? ... Jag håller hundra dukater mot tjugu, att ditt utomordentliga snille i detta ögonblick rufvar på något, som endera dagen sätter Europas skrikhalsar myror i hufvudet, på samma gång det lägger en ny grundsten för kejsar Alexanders tron och furst Metternichs välde.»
Källa: Project Runeberg ·
