Sida 101
Grefve V***, synbart icke lemnande någon uppmärksamhet åt den greflige vännens flödande svada, tummade mellan händerna något, som liknade ett bref.
»Har jag inte rätt, min ädle vän?» fortfor Lejonborg; »vågar du hålla vadet?»
»Jag kan inte bestrida,» svarade V***, »att ju något diplomatiskt, på sätt och vis diplomatiskt, är i fråga ... och det här tillhör minsann icke de angenämare ärendenas antal ... Ofantligt gerna skulle jag hafva sett, om jag varit qvitt nu ifrågavarande sak.»
»Du löser nog knutarne,» inföll Lejonborg, »om de också vore fästa på bottnen af Atlantiska hafvet... Men vill du svara på ett vad till? ... Jag håller tusen dukater mot en, att det der dokumentet, du håller i handen, rör min egen ovärdiga person och din ödmjukaste, högst obligerade tjenare.»
»Det är sannt, det rör verkligen dig,» upplyste grefve V***.
»Jag håller vidare derpå,» ordade Lejonborg, »att det der papperet innehåller något slags order om utfärdandet af min landshöfdingsfullmakt, så framt det icke är fullmakten sjelf.»
»Känner du den här utanskriften, min bäste grefve?» frågade V***, i det han höll framför Lejonborgs ögon det ifrågavarande papperet.
Lejonborg syntes förvirrad, troligtvis till följd af det kalla och afmätta, som han nu först tyckte sig förmärka i den ädle vännens både ord och åthäfvor.
»Om jag känner denna utanskrift,» upprepade han under tilltagande oro; »till högvälborne herr grefve ... det är ju adresseradt till mig ... ja till mig är det.»
»Det vet jag nog förut,» yttrade V***, skarpt fixerande sin vän; »men hvad jag inte vet, är om du känner stilen... och det var just derom jag frågade dig.»
»Herre min Gud, hvad skall detta betyda!» utropade Lejonborg, som kände sig gripen af den djupaste ångest, utan att fatta anledningen dertill.
»Du känner stilen, grefve Lejonborg!» utlät sig grefve V***.
»Nej, på min ära,» bedyrade Lejonborg, efter att noga hafva mönstrat hvarje bokstaf; »vid allt hvad heligt är, hvad är detta för ett bref?»
Källa: Project Runeberg ·
