Sida 152
Med ett anskri sjönk Katarina ned till golfvet, och sjelfva den vilde skattgräfvaren drog sig några steg tillbaka, stirrande på den öppning, som genom plankans frånbrytande uppkommit.
Hvad som förorsakat denna förfäran var ingenting annat än en liten råtta, hvilken kilade fram ur öppningen och försvann mellan de på golfvet i magasinet liggande lånepersedlame. Det minsta djur får en elefants storlek i det onda samvetets skuggspel.
Karlen med jernstören hemtade sig snart och belog både sin egen och sin följeslagarinnas förskräckelse, under det han bugade sig ned öfver golföppningen och upptog en liten ask af jernbleck, hvaruti låg en tjock, gammalmodig plånbok af svart skinn.
»Här hafva vi då skatten,» mumlade han, framtagande ur plånboken en bundt bankosedlar, som han derefter noga genomräknade; »ganska vackert! ... Rätt hygglig summa ... Kommer alltid väl till pass ... Hvad är naturligare, än att den slagne fiendens ammunition och bagage tillkomma segraren!»
Under det att han sålunda öfverräknade skatten och gjorde sina betraktelser deröfver, återfick Katarina småningom sansen. Hon reste sig upp från golfvet och kastade de förvirrade blickarne på sin medbrottsling.
»Här har jag nu hemgiften din, min lilla gumma!» hviskade han till flickan, för hvars sanslösa tillstånd han varit fullkomligen likgiltig; »det här är tillräckligt för en liten prins med gemål att lefva af ... Vi skola bli så lyckliga så!»
Flickan teg; men ju mer hon betraktade sin följeslagare, desto våldsammare skakades hennes spensliga gestalt.
»Det är tid på att begifva sig af,» fortfor han; »men du, min stackars flicka, hvar skall du uppehålla dig i natt?»
»Det vet jag inte,» svarade hon med ett uttryck af fullkomlig hjelplöshet.
»Du kan inte stanna qvar här öfver natten.»
»Nej, nej!»
»Derför är det bäst att du följer med mig ... Vill du det?»
»Hvart?»
»Hem till mig, kan du väl begripa ... Det är ju det enklaste det.»
Källa: Project Runeberg ·
