Sida 153
»Och i morgon?»
»I morgon bittida går du hit igen, på det ingen misstanke måtte uppstå.»
»Det blir rysligt att gå hit tillbaka ... jag kan det inte.»
»Du måste det ... håll du bara färgen en eller två dagar, så blir allt godt igen ... ingen skall misstänka dig ... allt är för klokt beräknadt ... låt oss nu skynda, så att vi snart komma ifrån det här nästet.»
»Ja, ja! ... Fort härifrån!»
»Det är ju min högsta önskan ... kom nu ... vi måste ordentligt låsa igen efter oss ... Men först vill jag se efter, om det finnes någon klädning, som kunde passa för en så vacker brud som du blir.»
Derefter gick han med lyktan i handen längre in i magasinet och dröjde der några minuter.
När han återvände till Katarina, förde han med sig en fruntimmerskappa, hvilken han tvang henne att taga på sig.
»Hvad är det?» ropade hon under påklädseln; »det osar.»
»Inbillning, mitt barn!» försäkrade han; »kom nu ... det fanns ingen passande brudklädning ... men det blir väl råd för den saken.»
Derefter trädde begge ur magasinet.
*
Ovädret fortfor. De begge nattvandrarne påskyndade sina steg, Katarina stödjande sig vid sin reslige kavaljers arm. De gingo öfver Gustaf Adolfs torg och närmade sig Norrbro.
»Du är alldeles genomblöt af regnet, min lilla flicka,» sade kavaljeren med den mildaste stämma.
»Jag fryser inte,» svarade hon; »det brinner i mitt arma bröst ... men hvart tänker du gå? ... Skola vi inte gå öfver bron?»
»Nej, jag vill först gå ned utför de här trapporna. ., jag har nära strömbrädden ett litet hål i muren, hvaruti jag brukar förvara vissa dyrbarheter ... Stanna du qvar häruppe, medan jag går ned ... det skall gå i en handvändning ... eller det är kanske bättre att du följer med ... det kunde kanske väcka uppmärksamhet, om någon finge se en
Källa: Project Runeberg ·
