Sida 154
flicka så här på natten stå ensam ute ... svep in dig väl i kappan och håll dig fast vid min arm, så att du inte slinter omkull i trapporna ... kurage, min vackra, snälla flicka!»
Det besynnerliga paret åtföljdes utför trapporna, som leda ned till strömmen.
Himlen flammade af blixtar, regnet piskade hårdt mot gatstenarne, och åskan skrälde förfärligt öfver staden. Med åskan och regnet förenade sig äfven brandklockans ljud från Ladugårdslandet.
Då hördes mellan åskknallarne och brandsignalerna ett svagt ångestskri, liksom från en qvinnas läppar, hvarpå följde ljudet af raska, jernskodda steg, hvilka hastade uppför trapporna, och snart syntes en högväxt manlig gestalt skynda öfver torget bort åt Regeringsgatan och försvinna i dess mörker.
Gestalten var densamma, som nyss förut i sällskap med Katarina gått utför trapporna; men ensam hade han kommit upp och ensam försvunnit.
Men hvar var då den olyckliga flickan? — Frågen Norrströms brusande böljor!
*
Adertonde kapitlet.
Banditkulan.
Det var dagen efter uppträdena hos gevaldiger Kron. Klockan var mellan fem och sex på eftermiddagen.
Halflutande på divanen i sin boudoir satt Anna Jolanta. Hennes dräkt af s. k. sorgkattun stack tvärt af mot det bleka ansigtet, kring hvars bildsköna former de korpsvarta lockarne ringlade sig i vild oordning.
Hvita och kalla som marmorn voro zigenerskans kinder; men hvilken konstnär mäktar väl åt marmorn förläna det uttryck, som beherskade hennes anletsdrag? — Det är ej i afbildandet af det skönas eller det hemskas ytterligheter som artisten förnämligast lyckas, vare sig i marmorn eller på
Källa: Project Runeberg ·
