Sida 159
»Ja.»
»Hur stor är den?»
»Två tusen riksdaler ... en vacker summa ... faller nog i god jord.»
»En högst ovanlig plånbok,» anmärkte Anna, noga betraktande den.
»Ser ut för att härstamma från sextonhundratalet ... stor och rymlig... säkert hade man mycket godt om penningar på den tiden.»
»Troligtvis,» svarade Anna, utan att vända ögonen från plånboken.
Det syntes tydligen på hennes ansigte, att hon hvälfde någon ny tanke i sitt hufvud.
»Behåller du summan?» frågade Bruno; »du kanske behöfver den?»
»Du skulle helst vilja behålla den sjelf,» menade Anna.
»Visserligen, så framt du inte föreslår en kristlig delning ... rätt skall vara rätt.»
»Nej, jag vill ej ha någonting af dessa pengar, min gode Bruno!»
»Hvarför det då?»
»Jag vill det inte ... tag derför summan tillbaka och förstör den så fort som möjligt ... det är min högsta önskan ... jag försäkrar dig det.»
»Ingen önskan är lättare att efterkomma än denna ... det bedyrar jag.»
»Men ...»
»Men?»
»Den der plånboken ...»
»Plånboken?»
»Skulle jag gerna vilja behålla ... den der plånboken har ej sin like.»
»Den är mycket gammal, det är sannt ... men hvad det för öfrigt ligger för märkvärdigt uti den, mäktar jag inte fatta.»
»Du vet, att jag har mina besynnerliga idéer, min vän.»
»Det vet jag nog,» yttrade Bruno skrattande; »derom behöfver du ej påminna mig.»
» Derför så ...»
»Derför så tager du plånboken och jag hvad som ligger uti den,» inföll Bruno; »det blir inte jag som förlorar på delningen.»
Källa: Project Runeberg ·
