Sida 163
»Behöfver jag väl pengar, jag? ... Har jag inte redan nog deraf, tack vare min salig fars efterlemnade skatter? ... Ack, hvarför dog han ej ett år förut! ... Hur annorlunda hade icke allt då varit! ... Då hade inte!...»
»Anna! Anna!» af bröt henne Bruno, och hans ögon sprutade eld.
Zigenerskan spratt till, lik en som är på väg att försäga sig eller blotta ett inre, som man för allt i verlden icke vill lägga i dagen.
»Var lugn, min vän!» sade hon, förande hans hand till sitt bröst; »vi skola tillhöra hvarandra ... tänk ej mer på den uppbrända skatten, ty jag har nog för oss begge.»
»Det vore bäst att låta den gamla plånboken gå samma väg,» föreslog Bruno, blidkad af Annas ord och blickar, hvilka spelade försoning och ömhet.
»Nej, jag vill behålla den som ett minne ... äfven den har bidragit till min hämd ... Hvar dag vill jag egna den en tacksam blick.
»Jag afundas plånboken denna lycka.»
»Du är svartsjuk, Bruno ... svartsjuk till och med på den här bagatellen.»
»Ja, svartsjuk på allt, hvaröfver ditt öga hvilar.»
»Din svartsjuka gläder mig, ty den bevisar, hur innerligt du älskar mig.»
»Behöfver du väl ett sådant bevis? ... Ack, Anna, om du...»
»Tyst!» inföll hon, hotande med fingret; »du skall gömma denna plånbok åt mig ... troget skall du vårda den för min räkning.»
»Hjertans gema ... dina infall äro alltid besynnerliga, men jag vördar dem i alla fall.»
»Du skall bära den beständigt på dig ... aldrig gå utan den.»
»Hvarför är det så nödvändigt att jag beständigt har den hos mig?»
»Ofta kan det falla mig in att vilja se den.»
»Men göm den då sjelf, det är mycket beqvämare ... inte är jag alltid till hands.»
»Jag vill ej se den oftare än då du är närvarande ... tillsammans skola vi betrakta den ... på samma gång den påminner mig om föremålet för min hämd, skall den erinra mig om de stora tjenster du gjort mig.»
Källa: Project Runeberg ·
