Sida 174
»Zigenerskan kalla grefven för du? ... Hvad tänker ni på, min ädle beskyddare!» genmälde Anna, kastande på honom en ny förtrollande blick.
»Allt bugar sig för börden och rangen,» sade grefven; »men börden och rangen buga sig för skönheten ... allt knäböjer i stoftet för den ... allt både i himlen och på jorden.»
»Det är lättare att skrifva än att tala förtroligt, min vän,» yttrade Anna; »det blir mycket svårt att vänja mig vid detta förtroliga ord, vid detta du.»
»Men hvarför det, gudasköna Jolante!... Tillhöra vi inte från denna stund hvarandra? ... Skall väl hädanefter någonting annat än döden åtskilja oss!»
Det är ett eget förhållande med våra s. k. »rikskurtisörer», nämligen att i den mån deras känslor utdö, hvilket sker ganska fort, blifva fraserna på deras läppar allt mer lifliga och blomstrande. Men på samma gång de ljuga för andra, ljuga de äfven för sig sjelfva, ty de tro sig nog hafva det förträffligaste hjerta, ehuru detta i sjelfva verket icke är någonting annat än en förkolnad klump, mellan hvars svarta, osande remnor lögnen blickar.
»Ni läste då min biljett?» frågade Anna med ett skalkaktigt småleende.
»Ni? ... Återigen ni! ... Vill ni genomborra mitt hjerta, grymma qvinna!»
»Nå, du då ... jag måste väl försöka ... du läste de rader jag skickade i går?»
»Läste dem? ... Nej, min Jolante! ... Jag slukade dem, liksom den hungrande tiggaren slukar en pannkaka ... i början trodde jag knappt mina egna ögon.»
»Du väntade inte, att jag så snart skulle gifva mig? ... Inte sannt?»
»Så snart, säger du? ... Kallar du två års belägring för snart, du hårda?»
»Du tycker väl att jag skrifver rätt underligt ibland?» frågade Anna med forskande blickar.
»En prinsessa skulle afundas dig dina koncept, såväl hvad det yttre som det inre beträffar,» svarade grefven; »du är gudomlig i allt.»
»Men mycket i mitt bref föreföll dig säkert obegripligt? ... Jag misstänker det.»
Källa: Project Runeberg ·
