Sida 176
»Hvem fruktar du, dyraste Jolante! ... Din tillbedjare? ... Din slaf, som vill kyssa dina fotter?»
»Jag fruktar icke för dig ... jag fruktar för mig sjelf ... för min svaghet ...»
»Evinnerliga koketteri!» mumlade grefven för sig sjelf; »men,» tillade han högre, »du älskar ju mig, och ändå är du hård som diamanten!»
Zigenerskans ögon sökte ånyo pendylen.
»Återigen på klockan!» utlät sig grefven förvånad; »det var besynnerligt, Jolante!»
»Hvad ligger för besynnerligt i det?»
»Du vill inte behålla mig längre! ... Du vill att jag skall gå min väg,» yttrade grefven med låtsad min af att vilja aflägsna sig.
»Nej, för allt i verlden skulle jag inte vilja släppa dig härifrån,» ropade zigenerskan med kraftfull stämma och flammande ansigte.
»Ah! Du gör mig galen af hänryckning, sällsynta väsen!» skrek grefven.
»Sansa dig, Carl Gustaf! ... Min själ är upprörd ända i djupet.»
»Jag ser det och undrar ej derpå ... Denna stund är högtidlig,» förklarade Lejonborg med en blick mot taket, hvilken också ville se högtidlig ut.
»Du fattar det ... jag är tacksam för denna din grannlagenhet.»
»Jolante! Blir du ond på din älskare, om han förtror dig något?»
»Jag blir inte ond ... Hvad har du att förtro mig?»
»Jag har vågat något ... något som kanske skall förtörna dig.»
»Hvad har du vågat?» frågade Anna, skarpt fixerande honom; »säg ut, min vän! ... Har jag väl numera rättighet att vara förtörnad på dig?»
»Härliga Jolante! ... Så hör då ... Jag åkte hit till porten.»
»Nåväl?»
»Min betjent frågade mig, vid hvilken tid jag befalde att mitt ekipage skulle inställa sig till hemtning.»
»Än sedan?»
»Jag befalde honom att icke hemta mig.»
Källa: Project Runeberg ·
