Sida 181
»Går inte an? Går inte an? Hvad säger du!» ropade Lejonborg med tilltagande ångest.
»Det står vakt på gatan utanför huset,» svarade värdinnan, täflande med sin gäst i oro och förskräckelse.
»Vakt, säger du! ... Hvad vill då vakten? ... Sådan fördömd händelse! ... Hvem hin har tillstält ett sådant spektakel!»
»Hvem vet det? ... Men så är det emellertid... Du kan omöjligen begifva dig genom fönstret.»
»Om jag då kunde gömma mig någonstädes härinne!» våndades vår grefve; »gömma mig så att ingen kunde se mig! ... Hvilken satans belägenhet!»
»Dörren går i spillror!» skrek mor Stina och hastade ut.
1 stället för henne inrusade lilla Julia och tog darrande sin tillflykt till modern.
»Ha! Jag vet råd!» ropade Anna, liksom hade hon fått en ögonblicklig ingifvelse; »jag skall gömma dig på ett säkert ställe, min stackars vän!»
»Hvar då? ... Hvar? ... Hvar? ... För Guds skull, dröj inte! ... De komma!»
Zigenerskan skyndade till en vrå af boudoiren och upptog derifrån en liten lykta med förgyld messingsstomme och tjockt, hvitt glas uti. Hon tände ett ljus i lyktan, hvilken hon derefter räckte åt grefven.
»Det är en liten källare under detta rum,» sade hon, »hvaruti vin och matvaror förvaras ... Tag lyktan, jag skall släppa dig in dit ... Ingen skall söka dig der.»
»Gud välsigne dig för denna tanke!» ropade grefven och fattade lyktan.
Anna sprang till ena väggen och öppnade en liten tapetdörr, hvars tillvaro grefve Lejonborg icke ens anat, ehuru han flerfaldiga gånger uppvaktat i zigenerskans boudoir.
»Der ser du en liten trappa,» anvisade Anna; »gå varsamt utför den, och du är i säkerhet ... Men akta att du inte slår sönder min vackra, nya lykta.»
»Förbannadt obehagligt! ... Hvilken kylig luft!» mumlade grefve Lejonborg.
»Skynda dig!» manade Anna; »jag hör deras steg i förmaket.»
»Det måtte väl inte dröja för länge ... Jag får svårt för att andas här! ... Hin anamma!»
»Skynda! Skynda!»
Källa: Project Runeberg ·
