Sida 218
»Det var sannt det ... det gjorde han, den otäckingen ... Hocken kunde tro honom om det?»
»Mor Stina, tänd ett ljus och gå ut i salen!»
»Hvad skall jag göra i salen?»
»Se efter, se noga efter om det ligger något papper framme ... Men gå sakta, så att karlen inte vaknar, ty det skulle kanske förefalla honom besynnerligt.»'
»Nog skall jag se efter,» svarade gumman; »men det vet jag, att inte så mycket som en remsa en gång ligger framme.»
Mor Stina tände ett ljus och gick med varsamma steg ut i salen.
Sedan hon gått, närmade sig zigenerskan sin dotter och ryckte henne i armen.
Julia spratt upp ur sömnen och stirrade på modern.
»Julia ... är du vaken? ...»
»Mamma!» ropade Julia; »det är mamma!»
»Tyst, barn! Hvarför skriker du så der?»
Julia betraktade sin moder med rädda blickar.
»Nå, kan du få upp ögonen! ... Hör du nu hvad jag säger?»
»Ja, ja, mamma,» stammade flickan, allt mer förskräckt af det oroliga i moderns ansigte, ty hon hade icke på länge sett sin moder så upprörd som nu.
»Har du tagit något papper, som legat framme i dag?»
»Nej, mamma lilla,» svarade Julia, i detsamma läggande ena armen öfver dockan, liksom ville hon skydda sin lilla lekkamrat.
»Och du har inte sett något heller?» frågade modern.
»Nej, mamma lilla!» försäkrade dottern.
»Julia vet, att om hon tar något som mamma rår om, så blir mamma ond.»
»Ja, ja.»
»Och Julia har inte tagit det der papperet eller något annat i dag?»
»Nej, nej, söta mamma!» bedyrade Julia och tryckte dockan till sitt bröst.
Nu återkom mor Stina och stälde ifrån sig ljusstaken på bordet.
»Ni har inte funnit något?»
»Nej, inte fanns derute något ... det var det jag visste förut.»
Källa: Project Runeberg ·
