Sida 236
Tjugufemte kapitlet.
Stora näsan.
Vid den tiden fanns på Blasieholmen ett värdshus, utanför hvilket hängde en stor vindrufskrans af jernbleck med ett gyllene päron i midten. Värdshuset borde således hafva kallats »Gyllene päronet», och sådan var utan tvifvel värdshusvärdens mening, när han uppstälde sin disk och slog upp skylten.
Men ingenting är heligt under solen, hvarken kronor eller värdshusskyltar, ty, i trots af den stora för vinden gungande vindrufskransen, hvars päron för hvarje år om-förgyldes och förskönades, kallades likväl värdshuset »Den gyllene noshörningen»
Detta hade sina randiga skäl.
Traktör Kristoffer Pung — så hette det olyckliga päronets värd — hade nämligen en näsa, hvilken, om ej fullt ut så lång som i närvarande tider furstarnes, hvilka nog i sinom tid historiens griffel troget skall afbilda, likväl utgjorde en storhet, värdig Bellmans eller Hallmans bredaste pensel.
Näst sin fader hade traktören tvänne gudomligheter att tacka för sin näsa, nämligen Boreas, nordanvindens gud, och Bacchus, vinets, ty den blef förkyld i ungdomen och upphettad på ålderdomen. Det var ett slags Ymers-kropp, bildad af frosten från Niflhem och gnistorna från Muspelhem.
Deraf nu, såsom läsaren lätt finner, öknamnet »Den gyllene noshörningen».
Kristoffer Pung hade otur eller, rättare sagdt, tur med öknamn. I yngre år kallades han »Galten», med anledning af tvänne ovanligt stora och utstående fram tänder. I ett slagsmål — ty vår traktör hade i yngre år varit stark som en björn och gerna vädjat till näfvarne, när han retades, och retad blef han jemt — förlorade han dessa tvänne sällsynta tänder. Traktören sörjde icke mycket öfver denna onekligen
Källa: Project Runeberg ·
