Sida 240
Gubben Pung såg i detta ögonblick onekligen ganska respektabel ut, och hans berserksraseri hotade att bli farligt nog för den vida yngre motståndaren.
Men hvad gagnar väl en sextonårings eldblick den, som på nacken bär den tryckande tyngden af sextio år, hvilka dessutom oafbrutet egnats åt vingudens tjenst?
Zigenaren gjorde halt midt på salsgolfvet, kastade sig på sidan om gubben, slog sina armar om hans kropp samt lade honom på golfvet som man lägger ett barn.
Derefter sättande sig gränsle öfver den besegrade traktörens mage, ryckte han ur gubbens hand citronklämmaren, hvilken han derefter satte om den stora näsan, liksom ville han låta den vederfaras citronens öde.
Denna scen belönades naturligtvis af åskådarnes synner liga bifall både med munnar och händer.
»Bjud på punsch öfver lag, farbror lille!» ropade Bruno; »annars blir farbrors näsa tunn som vingen på en fluga.»
»Ja, ja, punsch öfver lag!» instämde kören.
Gubben gaf ett råmande läte till svar.
Att först få peppar i näsan och sedan bli kastad till golfvet som en vante samt slutligen tvingas att bjuda på traktering öfver lag, detta var mer än man billigtvis kan fordra af en dödlig, i synnerhet om den dödlige ar värdshusvärd.
»Nå, hur går det, pappa Pung, skall jag klämma till?» fortfor zigenaren.
»Stryp mig hellre, din svarte skojare!» var den ilskne gubbens svar.
Det tycktes i detta ögonblick, som vore näsan gubben dyrbarare än sjelfva lifvet. Man kan visserligen så ha vant sig vid olyckan, att man icke på något vilkor i verlden vill skilja sig derifrån; men utan tvifvel visste gubben så väl som någon annan, att det alls inte var någon fara för lifvet.
Den grymme zigenaren, uppmuntrad af de kringståendes skrattsalvor, satte verkligen den ofantliga lemmen mellan citronklämmaren och klämde till.
»Jag bjuder!» skrek gubben till med en ton, som icke kan beskrifvas.
»På en bål dragonpunsch,» förestafvade zigenaren, bibehållande sitt tag.
Källa: Project Runeberg ·
