Sida 239
Men knappt hade traktören fört prisen till dess bestämda ort, förrän han började nysa; men, o Bacchus, hvilken nysning!
»Prosit!» ropade Bruno.
»Prosit!» instämde de öfriga kunderna, nästan kiknande af skratt.
»Det var ... atschi! ... det var pepp ... atschi!... ar ... atschi! ... peppar, herre! ... atschi! atschi!» våndades den stackars traktören.
Traktörens blick var blodröd af ilska, under det han frustade fram dessa af brutna ord.
»Gud hjelp! Jag troer de nös,» fortfor den muntre »hofmästaren».
»Gud hjelp, farbror Pung! Väl bekommet, farbror Pung!» skrålade gästerna, omgifvande disken.
Farbror Pungs näsa började likväl småningom lugna sig och återvinna sitt vanliga reputerliga och vördnadsbjudande utseende.
Icke så farbror Pungs galla, som kokade och kokade samt slutligen öfversteg sina bräddar.
På disken nära bredvid värden låg en klumpig citron-klämmare, ännu fuktad af en citrons sista saft.
Traktören fattade tag uti detta vapen, värdigt en vingudens öfversteprest, och störtade fram på sidan om disken med en sextonårig ynglings eld i ögonen rakt emot »hofmästaren».
De storflinande gästerna blefvo i en hast allvarsamma, ty de erinrade sig nu, att Pung i forna dagar, när han blifvit uppretad, varit vild och, såsom vi ofvan antydt, stark som en björn, ehuru han på de senare tio åren, hvilka försilfrat hans hjessa, visat sig temligen tålig och fredlig.
Några af gästerna ville välmenande hålla tillbaka den ursinnige gubben; men somliga undanknuffades af honom, och andra drogo sig sjelfmant tillbaka af fruktan för den svängande citronklämmaren, som tycktes farlig äfven för andra än den medgörliga citronen.
Traktören liknade verkligen en noshörning, när han rände emot den herkuliske zigenaren, hvilken under skratt, ehuru med blicken fäst på det provisoriska anfallsvapnet, drog sig tillbaka från disken.
Källa: Project Runeberg ·
