Sida 238
Dörren öppnades, och Bruno Starks långa gestalt visade sig i salen. Han syntes särdeles upprymd och glad denna afton. Livréet var utbytt för dagen mot en mer sjelfständig klädnad.
Men deremot mörknade traktörens ansigte, med undantag likväl af näsan, hvars bjerta röda färg trotsade alla slags sinnesrörelser.
Bruno Stark var visserligen en af »Gyllene noshörningens» bästa kunder, ty han gned ej på styfvern och hans hunger och törst voro öfver vanliga menniskors; men han var derjemte en af de argaste satirskyttar som någonsin utsett Kristoffer Pungs näsa till skottafla.
När zigenaren hedrade traktörsstället med sin närvaro, hvilket inträffade ganska ofta, blef det alltid munterhet och skratt kring borden, men deremot mycken förtrytelse och harm innanför disken, der värden residerade.
Derför när den långe »morianen», såsom Pung kallade Bruno, när denne var frånvarande, inträdde, blef traktören på ögonblicket dystrare än vanligt, ty han såg redan i andanom sin näsa gjord till föremål för alla de närvarande gästernas spe och åtlöje.
Bruno marscherade rakt fram till disken och räckte handen åt traktören.
»God afton, herr källarmästare!» helsade han artigt, i det han upptog en snusdosa ur fickan; »får jag inte bjuda på en pris snus?»
»Tackar ödmjukast, herr hofmästare!» svarade traktören så höfligt han förmådde, i afsigt att derigenom om möjligt strax afväpna sin fiende.
Hofmästaren är den mest ansedde domestiken i ett förnämt hus och följaktligen en ganska vacker titel åt en simpel jägare.
»Nå, skall det inte vara en pris äkta Hamburger-Rappe ?» fortfor Bruno, hållande dosan nära under denna långt förut af en hel hufvudstad prisade näsa.
»Tackar allra ödmjukast!» uttryckte sig Pung och tog sig verkligen en pris ur den framräckta dosan, för att bli af med den förarglige bjudaren, ty han var ingen vän af snus, kanske af ren hushållsaktighet och med afseende på den stora qvantitet, som erfordrades för mättandet af en så stor kropp.
Källa: Project Runeberg ·
