Sida 248
icke skrattade hvarken åt det sista eller de föregående infallen.
»Men hvad har den här saken att göra med åskan och regnet?» sporde en som var nyfiken på fortsättningen.
»Jo, jag låg och sof, som sagdt är,» återtog skepparen; »men hastigt väcktes jag ... af åskan, tror ni kanske? ... Nej, bevars ... hvarken åska eller storm störa min nattro ... jag var en gång på Ålandshaf och ...»
»Nej, ni var i hamnen,» tillrättavisade den nyfiknaste.
»Jaså, nå så bryt inte af mig då, utan håll er vid saken,» brummade skepparen; »jag vaknade deraf att storklockorna dängde i stadens torn ... tusan må vara tornväktare !»
»Bevars för det ... då finge vi brinna upp rubb och stubb, innan kläppen ens vidrördes.»
»Vidare i texten, vidare, herr skeppare! ... Förlåt ... herr kapten, skulle jag sägal»
»Ja, ja, det är inte alltid inomskärs jag seglat, skall jag säga,» försäkrade skepparen, i det han strök sig om hakan med en vigtig uppsyn.
»Vidare, vidare!»
»Jag sprang upp och bums ur kajutan för att se efter hvar elden var lös ... det lyste ett starkt sken öfver staden åt nordost till, och lif började det bli på gatorna.»
»Det var den der gevaldigerns hus som de tuttat på,» inföll en kund.
»Bäst jag nu stod och koxade på skenet, så hörde jag ett gällt nödrop, snarlikt råttans pip, när hon hänger ur munnen på en katt.»
Zigenaren fattade häftigt sin grannes glas och tömde det till bottnen.
»Smakar det bättre ur mitt, bror Stark?» mumlade grannen med blicken på det tomma glaset; »hur många droppar har du lemnat qvar, tror du?»
»Hå tusanI Jag tror jag tog miste,» sade Bruno; »kypare, mera punsch!»
»Nå,» fortsatte skepparen, »jag vände naturligtvis korpgluggarne åt det håll, hvarifrån jag hörde nödropet, och då såg jag något flyta ned med strömmen rakt emot jakten min ... än låg det öfver vattnet och än dök det ned ... att det var en menniska, det såg jag bums.»
»Nå? Nåå?...»
Källa: Project Runeberg ·
