Sida 249
»Nå ja ... jag böjde mig ned öfver relingen och grep henne i hampan, för ett stycke kjortel var det, och fick henne så ombord.»
»Och hon var död?» frågades.
»Hur det var med henne i början, det är jag inte rätt säker på, men nog fick jag slutligen lif i henne, hur länge jag höll på ...»
»Hvem var hon?»
»Ett stycke kjortel har jag sagt ... spinkig som en löja och fin under näsan som en mamsell.»
»Hvad sa’ hon?»
»Det var jag inte rätt slug på, för hon yrade och rörde ihop en mängd saker, som jag inte kunde förstå ... men så mycket begrep jag, att inte hade hon gått i af sig sjelf, utan säkert hade någon rackare till kanalje kastat det arma kräket i strömmen ... jag håller en kanna mot en halfjumfru att så är.»
»Ar du sjuk, Stark?» frågade hans granne; »du är gul i ansigtet som en gammal urtafla.»
»Den satans punschen,» stammade zigenaren; »det är för mycket citron på den ... jag mår alltid illa, när det är för mycket syra i punschen.»
»Tag dig några klunkar vatten, så går det öfver,» ordinerade grannen.
»Vatten skadar aldrig,» menade en annan; »bara man inte ligger i Norrström och kolkar.»
Zigenaren vände sitt iskalla ansigte från bordet, men råkade ånyo ut för värdshusvärdens spionerande ögon, hvilka hade den verkan, att Brunos bleka ansigte ögonblickligen öfverdrogs med högrödt.
»Puh, hvad jag är varm!» pustade han och vände sig till grannen; »drick, bror! ... Jag ... jag tror du skolkar!»
»Bara du nämner ordet drick, så blir du frisk som en nötkärna igen,» genmälde grannen och klingade med wohlthätern; »skål! Nu är det min tur att bestå,»
»Nå, hvart tog flickan slutligen vägen?» frågade en af åhörarne.
»Hon låg qvar hela natten i min kajuta,» svarade skepparen.
»Djekeln i dig, skeppare!»
Källa: Project Runeberg ·
