Sida 250
»Pah!» smackade denne; »det såg uti kajutan som jag haft ett dussin våta svabbar derinne, eller som hade en störtsjö slagit in genom akterspegeln.»
»Hå hå ... men du aktade dig väl för att släppa störtsjön ut igen.»
»Den stackarn låg i brinnande feber hela natten.»
»Och yrade?»
»Yrade ja ... pratade om mord och brand och hin och hans mor ... det gjorde mig ondt om kräket.»,
»Nå. när det blef dager ...»
»Lät jag föra henne öfver till parmmätarns, der hon låg några timmar.»
»Än se’n då?»
»Bar det af med henne till Serafimerlasarettet.»
»Och se’n har inte skepparn hört något af henne?»
»Nej.»
»När hon kommer på benen igen, så kommer hon nog till skepparn och tackar för sist.»
»Hon är välkommen ... ta mig hin, hon såg inte så dum ut ... och får hon bara litet färg på kinderna, så...»
»Jo, jo, hon blir nog tacksam mot sin räddare.»
»Godt! ... Men, för attan tusan, jag blef torr i halsen efter så mycket orerande,» harklade Neptunisonen; »lovera hit med ett halfqvarter, kypare, och sätt till alla klutarna.»
»Rätt så,» tillade en kund; »och se’n en skål öfver lag för den blifvande medaljören.»
»Hvilken medaljör?»
»Hå kors, för honom som får medaljen för berömliga gerningar.»
»Ja, ja, för tusan, det är sannt det.»
»Femte storleken, mine herrar!»
»En skål för medaljören af femte storleken!»
»Drömmen om smöret var inte så dum heller.»
»Kaptenens skål!»
Gästerna höjde sina glas och klingade med den raske skepparen.
»Bror Stark,» yttrade dennes bordskamrat, »skall inte du också trycka vår hederlige skeppare?»
»Jo, jo,» svarade zigenaren och fattade hastigt sitt glas; »skål, skål, herr kapten!»
Källa: Project Runeberg ·
