Sida 251
Men handen, som höll glaset, och rösten, som instämde i skålen, darrade.
Derefter sökte hans blick den stora näsan, som tronade innanför disken. Denna näsa, liksom ögonen derofvan, fortforo ännu att vara riktade på zigenaren.
Skepparen, lifvad af tanken på medaljen, besvarade den allmänna skålen med några muntra ord.
»Mera heder att bära en sådan medalj,» yttrade han vid slutet af talet, »än att släpa med stjernor och band, hvilka ges åt menniskor som aldrig gjort något.»
»Men om det inte funnes ordensband,» tillade en af gästerna, »hur skulle då vederbörande bära sig åt för att kunna lyfta och hålla uppe så många krukor?»
Just som glädjen och sorlet voro som lifligast, öppnades dörren och tvänne nya gäster trädde inom »Den gyllene noshörningens» tröskel.
Det var polisgevaldigern Ek och en annan polisbetjent, begge tillhörande trakten.
Gevaldigern kastade en blick öfver salen, hvarefter han närmade sig det bord, hvarvid vår vän skepparen lefde och regerade.
»God afton, Blom!» helsade gevaldigern, skakande skepparens hand; »hur står det?»
»Tack som frågar, hedersbror!» svarade skepparen; »du kommer som du vore kallad ... slå dig ned ... hvad vill du ha? ... Lilla eller Stora Värtan? ... En blecka med fot eller en blecka utan?»
»En blecka utan, efter du bjuder ... Kypare, hit med en stor sup,» var gevaldigerns svar; »och på tal om Värtan, så kan jag helsa dig från din sängkamrat i forgårs natt.»
»Hå! ... Hur mår hon?»
»Bra som fan ... Nå, hur går det med supen?»
»Ligger hon qvar på lasarettet än?»
»Hon ligger under rådstun ... Skall jag supa utan tilltugg, din åsna!» tillade gevaldigern, vändande sig mot kyparen; »en bit medvurst och en kringla ... Rör på benen!»
»Under rådstun, säger du?» frågade den förvånade jaktskepparen.
»Jo, ditåt lutar det, bror Blom!» svarade gevaldiger Ek; »det var en vacker fiskmås du fångade ... en
Källa: Project Runeberg ·
