Sida 252
giftblanderska, en mordbrännerska? ... Är du inte nöjd än? ... Öl, kypare ... nej, porter ... men af den Göteborgsporter, som inte brygges i Stockholm.»
»Giftblanderska! Mordbrännerska!» utlät sig skepparen, förfärligt lång i synen.
Alla gästerna, med undantag af zigenaren, samlade sig omkring bordet, hvarvid gevaldigern tog sin aftonvard, frågande och skrikande om hvarandra.
»Jo jo, det förhåller sig som jag säger,» upplyste gevaldigern; »det är just den damen, som stoppat till pratmaskinen på Krons kär'ng och hjelpte till vid illuminationen i förgårs natt.»
»Och Kron? ... Och Kron?»
»Ute ur buren ... Jag hade nyss det nöjet att släppa honom ut, liksom jag i förgår hade det nöjet att släppa honom in ... Ah! Porter är ändå numro ett! ... Tack för portern, pappa Pung!»
Zigenaren dolde sitt ansigte bakom ett tidningsblad, hvari han låtsade läsa. Men icke ögnade han särdeles flitigt i tidningen, och om han i denna stund läste något, så var det kanske i sin egen själ, den svarta boken med de blodröda bokstäfverna.
Stundom sneglade han åt dörren för att efterse, om han hade reträtten fri, ty han ville gerna höra något mer om den räddade qvinnan, för att derefter bestämma sitt handlingssätt.
»Jag anade det redan på förhand, när herr Blom berättade historien om den der qvinnan,» försäkrade en af gästerna.
»Ja, jag var nästan säker på, att hon stod i något sammanhang med uppträdena hos gevaldiger Kron,» förklarade en annan.
Efteråt har man anat allt, och efteråt är man mycket tvärsäker på saken.
»Gud vete nu hur det kan gå med den der medaljen,» sade en af sällskapet, flinande skepparen midt i ansigtet.
Skepparen gaf luft åt en ryslig kötted, ty han började nu med skäl misstänka, att vederbörande icke gerna kunde utdela medaljen för berömliga gerningar åt den, som räddat lifvet på en giftblanderska och mordbrännerska.
»Få nu se när hon kommer till skepparen och tackar för sist,» flinade en annan spefågel.
Källa: Project Runeberg ·
