Sida 267
»Känner, känner dem ... tvi så’na tossor ... jo, de äro goda de!»
»Men i alla fall så ...»
»Ja, ja det förstås ... inte kan man derför...»
»Nej, gubevars ... männernas ensak det.»
»Det förstås ... derför är det nog rätt att man tiger med sådana saker.»
»Ja, så tycker jag med,» instämde Stark; »och nu föreslår jag, att vi ta oss ett glas på saken; här stå ju fylda glas på disken ... varen så goda, mine herrar!»
»Tack, bror!»
»Heder och tack, herr Stark!» skrålade skaran.
»Var så god, var så god! Håll till godo, herr gevald iger! ... Var så god, herr källarmästare!»
»Inga slingerbultar, herr Stark!» ropade gevaldigern, fattande zigenaren i armen; »tror ni er ha ett barn att göra med?»
»Hvad bråkar ni efter, herr gevaldiger?» frågade en af de bjudne.
»Hvad har gevaldigern med andras plånböcker att göra?» frågade en annan.
»Drick, herr gevaldiger, och se glad ut... eller maka er undan, om ni inte vill dricka!»
Gevaldigern svor och bet sig i läppen. Hvem kan väl undra på, om sympatierna för Bacchus äro starkare än sympatierna för kungl. polisen!
Gevaldigern drog sig tillbaka. Troligtvis fruktade han för én konflikt med så många motståndare på en gång.
»Fram med plånboken!» upprepade värdshusvärden från sitt högsäte.
»Nu kommer farbror med också.»
»Farbror vill också sticka sin näsa i plånboken.»
»Farbrors näsa i plånboken! ... Kanske farbror tror att det är en kappsäck?»
»Ha ha ha!»
»En skål för Venus och Bacchus!» proponerade wohlthätern; »herrarne kunna väl visan om Venus och Bacchus ... Bellmans visa?»
»Kan den.»
»Hvem kan inte Bellman?»
»Sjung den som kan!»
Källa: Project Runeberg ·
