Sida 268
»Så hjelp till då!» uppmanade Stark och sjöng, biträdd af den skrålande kören:
»Ack, hör ett roligt giftermål. Tänk, Venus ska’ stå brud Med Bacchus, som hon gerna tål I våra gästabud. Bacchus brudgum :,: Står i sin skrud. Vi ä’ bjudna allihop. Vi ä’ bjudna allihop. :,:»
Under sången smög sig gevaldigern fram till traktören och hviskade några ord i dennes öra, hvarefter denne vinkade till sig en af kyparne, hvilken, sedan gevaldigern jemväl hviskat något till honom, genast skyndade ut ur salen.
Den ena omgången glas påfyldes och tömdes efter den andra, hvarvid samma vers flerfaldiga gånger upprepades.
Det är ett eget och ofta anmärkt förhållande, med afseende å Bellmans sånger, att hur kända dessa än anses vara i Sverige, likväl ganska få känna till mer än första versen af dem, och då måste dessutom denna, första vers tillhöra någon af de sånger, som hafva de utmärktaste melodierna.
Som sagdt är, den citerade versen upprepades oupphörligen till gästernas synnerliga fröjd och gamman. Desse blefvo allt mer upprymde, och den outtröttligt frikostige wohlthätern hissades slutligen under skrålande hurrarop. Den som bjuder har alltid många vänner och beundrare, åtminstone för tillfället.
Från sin upphöjda plats på dryckesbrödernas armar kastade zigenaren en forskande blick öfver till gevaldigern, som i andra sidan af salen hemligt talade med den andre polisbetjenten, hvilken hitintills utfört en stum roll, men, i olikhet med sin förman, icke försummat att begagna sig af zigenarens gästfrihet.
Oaktadt sin höga och smickrande ställning, kände sig Bruno ingenting mindre än lugn och lycklig. Han skulle gerna ha försakat denna ära för den anspråkslösaste plats ute på den mörka gatan. Han bad derför sina jublande vänner att få slippa ned, hvilket slutligen efter många svårigheter medgafs honom.
Källa: Project Runeberg ·
