Sida 272
att den för rymd eller död ansedda tjensteflickan blifvit räddad ur Norrström och ännu lefde. Följaktligen blef det icke svårt för henne att förutse sin medbrottslings öde.
*
Tjugusjette kapitlet.
Den talande dockan.
För att ej uttrötta läsarens kanske redan för hårdt pröfvade tålamod med en ytterligare redogörelse för de till denna brottmålshistoria hörande enskildheter, förflytta vi oss med vår berättelse ett helt år framåt.
Zigenaren Bruno Stark afrättades höstetiden år 1818. Den hos honom vid häktandet funna plånboken, hvari giftflaskan förvarades, igenkändes af gevaldiger Kron såsom tillhörande hans hustru i lifstiden och blef en af de mest bindande omständigheterna emot honom, hvartill kom hans medbrottslings, Katarina Links, afgifna bekännelse i enlighet med verkliga förhållandet. Katarina dog i fängelset, innan hennes dom afkunnades. Under den långvariga med Stark hållna ransakningen finnes ej ett enda ord, som kunde gifva ens en skymt till misstanke, att zigenerskan varit delaktig i det, på hans anstiftan af Katarina Link begångna brottet. Antingen nu Stark kände sig bunden af den ed han en gång svurit henne, eller zigenerskan, som understundom fick besöka honom i fängelset, gaf honom hopp om benådning, är svårt att afgöra, men troligtvis var det begge delarna. Ännu bar han för ögonen samma bindel, som förut betagit honom förmågan att kunna skåda in i sin medbrottslings själ. Med mycken frimodighet gick han den långa vägen till afrättsplatsen; men inkommen inom spetsgården, kastade han omkring sig oroliga blickar och mumlade en mängd osammanhängande ord.
Enligt dens utsago, som anförde afrättningen, skall delinqventen vid tillfället hafva bland annat, som icke kunde fattas, yttrat dessa ord: »får jag inte nåd, får jag inte
Källa: Project Runeberg ·
